ÅSIKT

Samhället sviker de unga som säljer sex

Debattörerna: Skamfyllda barn hjälps inte av mediciner och okunniga vuxna

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
I går berättade Aftonbladet om Lisa som var 14 år när hon sålde sex för första gången. Det handlade inte om pengar, utan om ett barn som mådde dåligt.

En flicka blev utsatt för grova sexuella övergrepp av sin styvfar. Några år senare räckte inte hennes nej till och två killar på skolan våldtog henne. Utåt såg alla en glad tjej som klarade skolan utan problem, men inombords växte hennes ångest. Hon började ta kontakt med och träffa män för att ha sex – då dög hon i alla fall till något, ansåg hon. Ibland tog hon betalt, ibland inte.

Flickan sökte hjälp från socialtjänsten, ungdomsmottagningen, öppenvården inom psykiatrin och akutpsykiatrin. Från dessa mötte hon kommentarer som ”du är ju sexmissbrukare, det här kan vi inte hjälpa dig med”, ”vi har ingen specialkompetens inom det här området” och ”du måste sluta med ditt bekräftelsebehov”.

Det har gått över ett år sedan flickan sökte hjälp. Fortfarande har ingenting som skulle kunna hjälpa henne hänt. Socialtjänsten hävdar att flickan är psykiatrins ansvar och psykiatrin vet inte vad de ska göra. Otaliga möten och mediciner är det som erbjuds. Under tiden blir hennes känslor bekräftade: ingen bryr sig, jag är värdelös och jag får skylla mig själv. Sakta bryts en ung människa ner och blir åter sviken av samhället, av de vuxna.

Ulrika Rogland var åklagare i Alexandrautredningen, Sveriges första stora groomingutredning. Två flickor hade hört av sig och berättat att de visste att deras namn fanns i Alexandramannens dator. De hade haft kontakt med honom, träffat honom och sålt sex till honom. Hon hade deras chattlogg där de hade chattat om sex.

Flickorna verkade erfarna och veta vad de gav sig in i, en bild som inte visade sig vara sann. Hon mötte i stället två söta, smarta, väldigt trevliga tjejer.

Ulrika Roglands fördomar kring tjejerna rasade snart och efteråt har hon mött många flickor som använt sex som ett sätt att skada sig själva.

Alla dessa unga måste mötas med respekt och förståelse även i polisförhör och i rätten. De är redan så fyllda av skam och skuld att det är svårt att få dem att berätta. När polis, åklagare och domare på grund av bristande kunskaper inte bemöter dem på ett korrekt sätt och låter sina fördomar visa sig i deras frågor, ser de unga ingen anledning att berätta alls. De sluter sig och det blir inget förhör, inget åtal, ingen fällande dom.

Ja, vi sviker barn och unga vuxna när vi inte förstår de bakomliggande processerna till destruktiv sexualitet eller självskadebeteende. Att som en mamma till en 10-årig pojke som blivit utsatt för sexuella övergrepp av en man bli bemött av en BUP-mottagning med att ”vi jobbar inte med sånt här”, eller att som en 20-årig kvinna som utsatts för upprepade sexuella övergrepp under uppväxten, och har ett självdestruktivt sexuellt beteende, fått rådet av sin psykiater att ”sluta tänk på det för du får bara ångest och depression då” – det är både människoförnedrande och närmast brottsligt. Skulle man med oro för en misstänkt hjärtinfarkt bli bemött på akuten av ett ”vi jobbar inte med sånt här” eller ”sluta tänk på det”?

I en annan del av Sverige är en mamma desperat. Vad ska jag

göra? säger hon. I flera år har hon kämpat för att få stöd och hjälp för sin son som började sälja sex som ung tonåring. I dag är han 16 år. Ena dagen säger han att allt är bra och att det här är hans val i

livet, nästa dag vill han bara dö. Den här mamman kommer inte att ge sig, men vad händer med de unga som inte har en sådan förälder eller annan anhörig som vågar och orkar ta kampen?

Ja, exemplen är många på barn, unga och anhöriga som kämpar för att få stöd och hjälp och som upplever sig dåligt bemötta. För att förbättra situationen behövs fler åtgärder.

Att barnkonventionen skrivs in i svensk lagstiftning (Barns rätt).

En bättre utbildning inom människovårdande yrken.

Mer metodutveckling.

Mer resurser till barn- och ungdomspsykiatrin och allmänpsykiatrin.

Samt ett nationellt kunskapscentrum.

Först då kan vi vuxna visa att vi inte sviker våra barn när de

behöver oss som mest.

Ulrika Rogland

Paulina Bengtsson

Carl Göran Svedin

Linda Jonsson

Caroline Engvall

FAKTA

DEBATTÖRERNA

Ulrika Rogland, kammaråklagare i Malmö.

Paulina Bengtsson, projektledare Novahuset.

Carl Göran Svedin, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Linköpings universitet.

Linda Jonsson, socionom och doktorand vid Linköpings universitet.

Caroline Engvall, författare till boken Skamfläck.

DEBATTEN

Aftonbladet granskar just nu vad samhället gör för barnen och ungdomarna som skadar sig med sex. Vad får de för hjälp? Och hur ska vi bäst stötta dem? Vi behöver bättre metodutbildning och ett nationellt kunskapscentrum menar dagens debattörer.