ÅSIKT

Vem hjälper mig med min dödsångest?

Slutreplik – Rehabiliteringsvård

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
ALS-sjuka Maria Eggers.

Det är fint att Stockholms landstingspolitiker vill bygga ut vårdvalet, och att det finns ­möjlighet för vårdgivare att ­ansöka om ­auktorisation för ­specialiserad rehabilitering, bland annat neurologisk rehabilitering.

Vad jag efterfrågar är en rehabilitering som verkar mer holistiskt. Jag vill belysa behovet av komplement till den mer fysiskt inriktade vården. Oavsett vilken typ av livshotande sjukdom det är frågan om så finns ett behov av stöd både på ett känslo­mässigt och på ett fysiskt plan.

Såvitt jag vet finns inga landstingsfinansierade rehabiliteringsinstanser i Sverige som har de ­resurser och arbetar på det sätt man gör på Mullingstorp.
 

På Mullingstorp tar man emot människor som är i helt olika skeden i livet, såväl fysiskt friska­ som sjuka. Deras inriktning är att hjälpa människor att känslo­mässigt bearbeta sina kriser. Men enligt Denise Lagercrantz på Mullingstorp passar de ­inte in i det regelverk om auktorisation för rehabilitering som Filippa Reinfeldt och Stig Nyman ­hänvisar till.

Jag behöver fortsatt stöd i att känslomässigt bearbeta allt vad det innebär att vara i den livskris som vi, jag och min familj, befinner oss i.
 

Jag tar en dag i sänder och jag vill kunna finnas tillgänglig för min 3-årige son så långt det är möjligt. För att kunna ­vara närvarande med honom krävs att jag kan vara med mig själv – med ­mina egna känslor – all­deles ­oavsett om det är frågan om känslor som dödsångest, vrede, ­–märta, kärlek eller sorg.

Vem, ­inom landstinget, kan hjälpa mig med det?

Maria Eggers