ÅSIKT

Roland Poirier Martinsson: Så kan Hägglund locka nya väljare

Debattören: Svenskarna tycker som Hägglund - men röstar inte på honom

Göran Hägglund.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Den enskilt största anomalin i svensk opinion är att KD inte har fler sympatisörer. När man mäter vad folket tycker i sakfrågor är resultatet underbar läsning för partiet. Ändå famlar det kring fyra procent.

Vad är det KD missar? Mest grundläggande: synen på politiken som simpel problemlösare, inte meningsskapare. De icke-politiska sammanhangen är platsen där livet utspelar sig, politiken bör tränga sig på bara när den bjuds in, och då fullgöra sin uppgift med kvalitet.

KD är i det avseendet ett med tidsandan, men få förknippar partiet med sådana attityder. Konkreta förslag (några realistiska, andra endast identitetsskapande) finns i överflöd i den borgerliga idédebatten. Bästa exemplet just nu är diskussionen om ägar- och driftsformer inom vård, skola och omsorg. Där sorteras partierna i de som prioriterar ideologi före människors vardag och de som vänder kappan efter vinden. Alla slåss om att slippa ta på sig den borgerliga ledarrollen. Det är öppet mål, vad väntar KD på?

Vidare är många väljare trötta på politik som vill bryta ner deras vardagsnormer kring hur livet bör levas. Liberala ledarsidor tycker om att påpeka att väljargruppen fundamentalistiska kristna är liten, och visar därmed att man inte förstår vad det handlar om. Det finns en frustration som drivs av en frihetskänsla, inte viljan att inskränka andras personliga livsval, och väldigt många väljare känner den. Skälet till att de inte röstar på KD på grund av livsstilsfrågor är inte att de inte håller med partiet, utan att frågorna inte engagerar särskilt mycket.

Ändå kan KD växa till följd av dessa frågor. Dels finns det starka band mellan normfrågor och politikområden som ägnas åt jobb och ekonomi. Att visa de sambanden är en viktig uppgift för den borgerliga falangen. Dels, och framför allt, är de i grunden frihetsfrågor, och som sådana har de potential. Borgerliga väljare är vidsynta och toleranta, men trötta på politik som syftar till att förändra hur medborgarna tänker och lever. Jag misstänker att det finns ett starkt, latent stöd för det frihetsargumentet, med möjliga allianser mellan konservativa och klassiska liberaler.

I förra veckan avslöjades KD:s "hemliga plan" för att ta ledningen inom Alliansen. Jag vet inte hur "hemlig" den var, eller hur mycket "plan" det är, men mycket är klokt. Eftersom det är partipolitik är det också försiktigt formulerat. Jag kan, som självständig sympatisör, tala lite mer klarspråk: Partiet måste ta konflikten med sin egen vänsterfalang. Här behöver Göran Hägglund personligen ta på sig ledarskapet. Han har en tendens att rikta sin kommunikation till partiets olika falanger, med målet att göra alla nöjda till sjuttio procent. Det kan han lyckas med i evighet utan att partiet växer.

Ingen är ute efter utrensningar – så jobbar vänsterpartier. Vad som krävs är en intellektuell uppgörelse med de föreställningar som står i vägen för politikens utveckling. Bjud in till en intern idédebatt som erkänner konflikterna. Visa partivänstern att det är frihetliga, borgerliga attityder som leder till solidaritet i praktiken. Lär dem att höger inte är lika med nyliberalism. Förklara skillnaden mellan kommersialism och kapitalism.

Om KD har som första mål att hålla ihop partiet, som andra mål att få egen majoritet i Riksdagen, då kommer väljarnas dom att bli hård. Om KD i stället har som första mål att definiera sig tydligt mot väljarna (alltså acceptera konflikter), som andra mål att locka femton procent av väljarna, då blir det bra.

Roland Poirier Martinsson

FAKTA

DEBATTÖREN: Roland Poirier Martinsson, 50, är konservativ filosof och katolik. Han har varit engagerad i Kristdemokraternas idéutveckling under flera år som kritisk och självständig sympatisör, flyttar snart till Texas och är knuten till Timbro.

DEBATTEN: Kristdemokraterna famlar kring fyraprocentgränsen - trots att partiets kärnfrågor borde locka betydligt fler väljare än så. Nu krävs att Hägglund gör upp med partiets vänsterfalang och bjuder in till en intern idédebatt, skriver dagens debattör.