ÅSIKT

Vi måste få stopp på slöseriet inom staten

Anders W Jonsson (C): Tillväxtverkets äventyr bara ett av många exempel på där människor i samhällets toppskikt tillskansar sig förmåner och ersättningar

Foto: Foto: HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX
Anders W Jonsson
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Förr hette det att statens kaka var liten men trygg. Men efter sommarens avslöjanden kring Tillväxtverkets äventyr med statens kreditkort borde ordspråket snarare ändras till statens kaka är stor och trygg.

Totalt finns det omkring tusen myndigheter, verk och statligt ägda bolag i Sverige, vilket gör den svenska staten till den enskilt största arbetsgivaren i landet. För mig är det självklart att duktiga medarbetare inom det offentliga ska ha skäliga löner och att deras förmågor ska tas tillvara på genom exempelvis fortbildning. Det är viktigt för att attrahera kompetens till myndigheter, verk och bolag som många gånger gör ett viktigt jobb.

Men avståndet mellan detta och Tillväxtverkets spa-behandlingar, skärgårdsturer och middagar på Grand Hotel är mycket stort. Efter att Christina Lugnet har brutit mot sitt eget verks regler får hon nu med rätta gå från sitt jobb. Men hon kommer fortfarande att sitta kvar i Rosenbad där regeringen nu kommer att behöva hitta nya uppgifter åt henne under tre år. Så ser reglerna ut i dag, oavsett vilken minister en sparkad generaldirektör sorterar under.

Detta sätter fingret på en osund kultur inom staten som är demokratiskt skadlig, och är antagligen bara ett av många exempel på där människor i samhällets toppskikt tillskansar sig förmåner och ersättningar.

För ett par år sedan fanns det fasta och enhetliga regler för alla statliga verk kring representation. Efter att de har tagits bort har en vild flora av svåröverblickbara riktlinjer vuxit fram. Det är mot bakgrund av detta vi i dag kan läsa rubriker om Lugnets okontrollerade representationskostnader. Generaldirektörernas mångåriga anställningstider matchas inte längre av motsvarande krav på rimlighet och måttfullhet med medborgarnas pengar.

Samma tendens går att se hos oss folkvalda, där en före detta riksdagsledamot som är över 50 år och har suttit i tolv år kan kvittera ut cirka 37 000 kronor i månaden fram till pensionsdagen utan krav på att aktivt söka nya arbeten. Än mer vidlyftiga är villkoren för före detta statsråd där ersättningarna under vissa omständigheter är hela 67 000 kronor i månaden till pensionen.

Det finns ett spår av tragik i slöseriet med medborgarnas pengar. Om en person är kompetent nog att ha det yttersta ansvaret att tjäna folket som riksdagsledamot, statsråd eller för den delen generaldirektör, borde också personen vara anställningsbar i det privata näringslivet.

Just nu ses riksdagsledamöternas villkor över i en parlamentarisk utredning. Från Centerpartiets sida vill vi se en maximal ersättningstid på två år för före detta ledamöter och statsråd med start senast från 2014. Politiskt behöver vi också lyfta en diskussion om både myndigheters regler för representation och generaldirektörernas ersättningar. Vi tycker att samma representationsregler bör gälla alla statens verk och bolag, och att generaldirektörer inte bör kunna få sitta och rulla tummarna i tre år i regeringskansliet.

När vi politiker ställer krav på att människor som kan jobba ska jobba, och ingen som inte behöver det ska leva på bekostnad av någon annan, då blir detta närmast en anständighetsfråga.

Anders W Jonsson

FAKTA

DEBATTÖREN: Anders W Jonsson (C) är förste vice partiordförande och barnläkare på sjukhuset i Gävle.