ÅSIKT

Roland Poirier Martinsson: Att håna valet av påve gör er bara dummare

Södermalmstwittrarnas häckel är ett utslag av bymentalitet

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Reuters
Franciskus talar till de troende vid Petersplatsen.

Vill man förstå bakgrunden till påvevalet bör man först inse att vi katoliker tror att det är på riktigt. Trostvivel finns alltid – Petrus förnekade Jesus – men ansatsen är att Guds företrädare har utsetts. Känner du dig manad att förklara hur dumt det är? Nå, det finns tid för det, men om det är din utgångspunkt nu blir allt som sker obegripligt. Bakgrunden till valet har varit frågan om huruvida Benedikt XVI gjorde rätt som avgick. Några menade att det inte går att gömma en sjuk påve i Vatikanen. Orkar han inte leda bör han lämna till någon som äger kraften. Andra noterar att Johannes Paulus II visade sin fysiska skröplighet till slutet, och därmed iscensatte det faktum att påven är en andlig ledare. Att människovärde inte mäts i handlingskraft. Svaga och sjuka är också avbilder av Gud. Det politiska motargumentet till Benedikts avgång var att han i någon mening godkände resignationen. Varje prövning kan nu leda till krav på påvens avgång. Har Benedikt XVI:s avgång gjort det svårare för Franciskus I att utstå världens prövningar? Gårdagens diskussion, om Benedikts avgång, har också bäring för framtiden.

Den grundläggande frågan var annars vilken påve kyrkan behöver. Kyrkan tappar mark i Europa och växer i Asien, Afrika och Sydamerika. Bör påven främst stärka tillväxten? Eller motverka den nedåtgående trenden i vår lilla del av världen? Svaret är relevant också för relationen till islam. Franciskus I:s inomkyrkliga utmaningar gäller också de spänningar som funnits mellan kurian – Vatikanens regering – och Benedikt XVI. Där får påven, likt vilken amerikansk president som helst, full uppbackning under ganska lång tid. Att gissa hur samarbetet mellan påven och kurian blir på sikt är därför fåfängt. Men vilken väg valde konklaven när det gäller kyrkans maktkoncentration i det vacklande Europa i relation till hennes expansion globalt – också en falangstrid mellan konservativa, europeiska krafter, och progressiva, globala tendenser? Här kan man läsa in en salomonisk kompromiss: Kyrkan i Sydamerika drivs i hög grad av progressiva krafter, men den nye påven räknas själv som konservativ i trosfrågor. Man kan tolka det som att kyrkan valt att fokusera globalt, men styra utvecklingen med fast hand ur ett teologiskt perspektiv.

Troligen kommer den nye påven att sitta kvar när Facebook och Twitter gått i konkurs (även om twittrarna i SoFo vill tro att deras realflöde är betyget på om valet var lyckat). Men även om Twitter förvisso uppvisar en komisk bymentalitet, ska man inte tro att kyrkan missat att kommunikation är viktigt. En första utmaning kommer att vara hur den katolska kyrkans samröre med den argentinska militärjuntan 1976-83 behandlas, och den roll Jorge Mario Bergoglio spelade under de åren.

Och à propos att vara katolik i Sverige. Låt mig tala för de flesta: skämten och hånet är ett träd som fälls i en skog där bara skogshuggaren finns inom hörhåll. Vi svenska katoliker blir glada och stolta och intresserade när svenskar av andra övertygelser vill lyssna på oss eller påverka oss. Men bjäbbet i medierna, där påvevalet fasar in i Melodifestivalen? Sorry, ni hör bara er själva. Fortsätt flabba, ett gott skratt förlänger livet, men det är ett missförstånd om ni tror att det är satir riktad mot oss.

Dock, en viktig observation. Det finns socialt utsatta katoliker som tvingats hit av religiös förföljelse. Kanske hör en del av dem lustigkurrarnas hån. Kanske associerar de till våldet de flydde – tanken är inte långsökt. Kanske är det något att fundera på ibland, att alla svenska katoliker inte är etablerade kulturskribenter.

FAKTA

DEBATTEN: På onsdagskvällen valdes Jorge Mario Bergoglio från Argentina till ny påve – Franciskus I. Dagens debattör tycker att det ständiga häcklandet av katolska kyrkan är ovärdigt och efterlyser en seriösare diskussion om katolicismen.

DEBATTÖREN: Roland Poirier Martinsson, 51, Austin, Texas, USA. Konservativ debattör. Konverterade 1997 till katolicismen.

Roland Poirier Martinsson

ARTIKELN HANDLAR OM