ÅSIKT

Gudrun Schyman (Fi): Nog med sexism och feghet – jag står inte ut

Därför vill jag in i rikspolitiken igen

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: LOTTE FERNVALL
Gudrun Schyman.

Jag är bekymrad. Det är skarpt läge. Orättvisorna ökar. På många plan. Segregation och backlash. Materiellt reder vi oss kanske – men mentalt? Det är så mycket som blir sämre för så många. Vad gör det med oss som människor när vi börjar vända bort blicken? Förfall. Vi faller. I värde. I människovärde.

Sverigedemokraternas framgångar i opinionen har också påverkat mitt beslut. Samtidigt som det blir allt tydligare att rasismen och nedvärderingen av kvinnor (antifeminismen, sexismen) hänger ihop, stiger opinionsstödet för SD. Deras järnrörspedagogik lockar tillräckligt många för att partiet kan räkna sig som landets tredje största.

Det är någonting som håller på att gå förlorat. Jag tror att vi måste börja ta politiken på lite större allvar. Att som vår nya jämställdhetsminister kalla sig feminist utan att våga gå från ord till handling, exempelvis i föräldraförsäkringsfrågan, urholkar ordets betydelse.

Vi behöver fråga oss vad det innebär att som medborgare bära upp ett demokratiskt system. Vi kan inte bara betrakta oss själva som röstboskap som vart fjärde år ska ta ställning till olika kamrersalternativ. Det räcker inte att sitta med näsan i navelludden och räkna på hundralapparna från den ena eller andra alliansen.

Det har varit två valrörelser i rad nu som har fått mig att må illa. Idédiskussionen har lyst med sin frånvaro. Systemkritik framställs som suspekt. Framtidsvisioner och utvecklingstendenser får man inte rösta på. Blockpolitiken har blockerat förnuftet. Grundläggande maktfrågor har reducerats till individuella informationsbrister och felval. Budskapet har varit att om alla bara lägger livspussel vid köksbordet så ska det nog gå bra. Frågor som rör våra mänskliga rättigheter är ”icke-frågor”. Det är bara prislappar som räknas.

Samtidigt krackelerar självbilden av Sverige som ett jämställt, öppet och tolerant land rakt i våra ansikten. Världen knackar på men uppmaningen blir att vi ska släcka lampan och låtsas som att vi inte är hemma. Jag skäms som människa och tänker att nu får det inte vara tyst. Ökar rasismen måste öppenheten växa. Breder sexismen och kvinnohatet ut sig måste feminismen artikuleras än tydligare. När privatiseringarna nästlar sig in i våra hjärtan måste vi våga hävda idéernas kraft som motmakt.

Fi:s roll, som jag ser den, är att höja rösten för att tvinga andra att tala. Vi ska påverka problemformuleringen. Inom politiken. Precis som SD nu har gjort, fast tvärtom. Vår uppgift blir att slå hål på myter och föreställningar om att vi alla är överens om jämställdhet och öppenhet.

Vi ska tala högt om att lönediskriminering inte beror på ”oinformerade val”, utan om ett patriarkalt tänkande i den ”svenska modellen”. Vi ska tala högt om att rasism inte handlar enstaka händelser utan om strukturer som påverkar oss alla. Vi ska politisera frågor som andra menar är privata, tala om makt och struktur när andra talar om ”fria val för individen”. Tala om demokrati och mänskliga rättigheter när andra talar om ”kvinnofrågor” och ”integrationsproblem”. Tala om global rättvisa och militär avrustning när andra talar om Nato-medlemskap och mer pengar till militären.

Skarpt läge alltså, men samtidigt hoppfullt! Den polarisering vi ser nu tydliggör att det finns ett motstånd mot det som så många så länge påstått att det råder konsensus kring.

Alla vill inte ha jämställdhet. Alla vill inte att vi ska vara ett öppet land. Det blir alltmer uppenbart. Samtidigt är vi många som vill det och jag är övertygad om att vi blir allt fler. Det är hoppet som förenar oss, inte hatet.

Gudrun Schyman

FAKTA

DEBATTÖREN: Gudrun Schyman, 64, Simrishamn. Kommunpolitiker, Feministiskt initiativ.

DEBATTEN: Gudrun Schyman lämnade posten som talesperson för Feministiskt initiativ 2011, och har sedan dess varit kommunpolitiker i Simrishamn. I dagarna meddelade hon att hon återigen vill in i rikspolitiken och att hon därför är en av kandidaterna till ny talesperson för partiet.