ÅSIKT

Roland Poirier Martinsson: Franciskus – ett klokt val av kyrkan

Den som hoppas på en socialdemokratisk påve blir lika besviken som nyliberalen

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Jorge Mario Bergoglio, Franciskus I.

När Jorge Mario Bergoglio valts till påve började han med att bryta traditionen. I stället för att först välsigna staden och världen – urbi et orbi – bad han, iförd enkel mässkjorta, folkmassan på Petersplatsen om ”en tjänst”: att be för honom. När ceremonin var över åkte han hem i buss. Limousinen fick stanna i garaget.

Enkelheten förvånade ingen som känner hans historia. Som ärkebiskop i Buenos Aires valde Bergoglio bort palatset för sin enkla lägenhet. Han lagade sin egen mat och åkte till presidentmöten och annan pompa med tunnelbana eller stadsbuss.

Anspråkslösheten förklarar det oväntade påvenamnet, efter St. Franciskus av Assisi, som lämnade familjens affärsrörelse för att leva enligt Jesus instruktioner: ”Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav.”

Saken är den att påven inte bara är katolik. Han är också verkligen kristen, en detalj som ofta glöms bort. Så vad betyder det? På pappret är det enkelt. Kristendomen sammanfattas i dubbla kärleksbudet, att älska Gud av hela sitt hjärta och förstånd och sin nästa som sig själv. Men det är svårt också under de bästa av omständigheter, än värre blir det om målet grumlas av strävan efter världslig makt och egendom. Och det är mycket står på spel. Gör rätt och evigheten kommer att framlevas i Guds kärlek. Gör fel och det går åt helvete: utanförskap från allt som Guds kärlek frambringar. Därför har Gud gett oss en väg, Jesus Kristus, och den som tror på honom och följer hans bud – ”Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra” – behöver inte vara rädd.

Jag vet. Flygande spagettimonster, pedofilpräster och häxbål – för en del är detta vidskepelser knappt ens värda argument. Men vad man än tycker om saken har världens kanske viktigaste ämbete just tillsatts, det är värt en smula eftertanke oavsett vem man tillber, eller om man alls ber. Kyrkan är av stor världslig betydelse och sanningen är att religiösa ledare inte på något sätt undslipper frestelserna att jaga personlig makt, politiska fördelar och världsliga bekvämligheter – tvärtom, är man ibland böjd att påstå – och den romersk-katolska kyrkan erbjuder god grogrund för politiska intriger och stimulerande karriärvägar. I varje steg av sitt liv tycks det dock som om Franciskus tagit kyrkans andliga skatt på allvar, inte dess politiska kapital (Amnesty International har friat honom från misstankar om missgärningar under juntans tid i Argentina). Då framträder två saker.

För det första, Franciskus tolkar sin tro i sociala termer. Marknadsekonomins anhängare kommer att finna gott om citat att bekymra sig över. Franciskus är inte – som många präster och biskopar i Sydamerika – öppet vänster, men ser fattiga människor som en social synd, något vi gör fel tillsammans. Solidariteten ska sökas i våra hjärtan, men måste omsättas i gemensamma handlingar. Att låta Adam Smiths osynliga hand eller Ronald Reagans trickle-down-economics eller Ayn Rands egoism sätta mat på de hungrigas bord är inte rätt väg. För vad har det att göra med kärlek? Kom dock ihåg att samma argument drabbar den opersonliga välfärdsstaten. Den som hoppas på en socialdemokratisk påve blir lika besviken som nyliberalen.

För det andra, Franciskus tror att det goda samhället utgår från den traditionella familjen. Kyrkan kommer att fortsätta bort ifrån gårdagens homofoba attityder, men kommer inte att ta ett steg närmare samkönade äktenskap eller en sexualitet frikopplad från dess biologiska grund: att få barn. Och barnet blir till i den stund spermien befruktar ägget. Abort förblir en svår synd. Likaså står den nye påven på traditionalisternas sida i synen på kvinnopräster och prästcelibatet.

Alltså, formulerat i schabloner: Franciskus betonar fördelningen av välstånd mer än tillkomsten av välstånd. Han sätter vår gemensamma skyldighet att värna de svaga högt. I sociala frågor är han en konservativ katolik. Det kan skapa schizofrena känslor hos sekulära vänsterkommentatorer, men tycks vara ett klokt val för kyrkan i en tid när den växer kraftigt i länder som präglas av fattigdom och ojämlikhet. De får en påve som inte kommer från Europa, som ser deras sociala utmaningar, uppmuntrar deras sociala engagemang, men står i vägen för vildvuxen teologi.

Återstår att städa i Vatikanen. Det är ingen hemlighet att kurian, Vatikanens förvaltning, ofta varit skådeplats för maktspel och intriger, och den senaste tiden har inte varit befriad från ränkspel. Vatikanbankens affärer är ett annat dystert kapitel. Det talas redan om strategiska omplaceringar och mer eller mindre frivilliga uppsägningar. En sak är säker.

Påvens tålamod kommer att vara kort med dem som ser kyrkan som en karriärväg med lockande förmåner.

Roland Poirier Martinsson

FAKTA

DEBATTÖREN: Roland Poirier Martinsson, 51, Austin, Texas, USA. Konservativ debattör. Konverterade 1997 till katolicismen.