ÅSIKT

Virkning och patiens skapar inga nya jobb

Debattören: Lägg ner satsningen på dyra jobbcoacher utan kompetens

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Jobbcoachningsföretagen levererar ingenting vettigt i förhållande till hur mycket av våra skattepengar de får, menar Mikael Glännström.
DEBATT

För drygt tio år sedan satt jag och spelade hjärter på datorn och väntade på att dagen skulle ta slut.

Jag befann mig på ett så kallat vuxendagis, jobbcoachning, där långtidsarbetslösa under åtta timmar om dagen fick vägledning i att söka jobb. Vägledningen bestod av en grundkurs i datakunskap och hjälp med att skriva cv. När man kunde det, tittade man efter passande annonser på Arbetsförmedlingens hemsida och sökte de jobb som fanns. Utöver det fördrev de flesta tiden med att spela ­patiens, eller helt sonika gå hem. De flesta mådde skit. De flesta kände sig som skit. Efter några år lades verksamheten ner. Arbetsförmedlingen förstod att den inte fick människor att må bättre eller komma närmare arbets­livet.

För ett halvår sedan befann jag mig på ett liknande ställe, på ett privat företag i Örebro. Det var gruppträff och vi lärde oss att virka. Temat var stresshantering, men det hela stressade snarare upp mig. Jag var där för att hitta praktik och jobb. Inte för att lära mig virka.

Två olika tider. Två olika ­regeringar. Samma försök att hjälpa arbetslösa. Två misslyckade satsningar.

Jag har en enda fråga till Arbetsförmedlingen: Kan ni garantera att deltagare i jobbcoachning och rehabilitering får kvalitativt stöd som är värt samhällets satsade pengar? Om svaret är ”ja” befinner vi oss i alternativa verkligheter. Om svaret är ”nej” behöver ni lägga ner satsningen, sätta er vid ritbordet och fundera på hur ni ska kunna garantera det kvalitativa stödet i framtiden.

Jag ställer inte enbart frågan i egenskap av missnöjd före detta deltagare, utan även som medborgare. Det är offentliga upphandlingar som görs med skattepengar. Kronorna ska gå till ­arbetslösa och inte till personer som utnyttjar de arbetslösa. Många av dessa företag är oseriösa och fullföljer inte sitt uppdrag.

Det är inte så att det är skadligt att virka eller lägga patiens. Men för de 1 600 kronor per deltagare i veckan som företagen får måste man kunna kräva ­betydligt mer. För 1 600 kronor skulle man kunna få professionell fysisk och psykisk rehabilitering tre gånger i veckan. I stället blir man erbjuden promenader som sjukgymnastik, virkning, fotbad och praktikplatser alla andra tackar nej till, utan möjlighet att få någon anställning. Det är inte okej.

För att underlätta för Arbetsförmedlingen har jag ett par förslag. För det första krävs en oberoende­ och vetenskaplig utvärdering av de företag ni anlitat. I dag ­består utvärderingen oftast av att deltagarna själva får rapportera in ­saker. Det blir några positiva ord och några negativa ord. Inget matnyttigt.

För det andra krävs tydligare krav på vad som ska ingå i verksamheterna. I dag finns bara riktlinjer som kan böjas hur krokiga som helst. Några exempel på meningsfulla aktiviteter är jag-stärkande gruppsamtal med ­utbildad gruppledare, arbets­träning samt praktisk spetskompetens som kan öka möjligheter att få jobb, till exempel körkort, kurs i Photoshop och så vidare.

Personligen tror jag inte att så många ”jobbcoachföretag” kan tillhandahålla dessa tjänster ­eftersom personalen ofta saknar den kompetens som krävs. Då är det bättre att köpa in tjänster från företagare som garanterat kan erbjuda det stöd som krävs. I det här fallet från terapeuter, friskvårdare och arbetsledare.

Det är enligt min mening Arbetsförmedlingens ansvar att leda utvärderings- och utvecklingsarbetet framåt. Endast då kan kvalitet garanteras.

Jag önskar att jag vore politiker och kunde tvinga er att ta itu med den här frågan. I stället får jag lita på er välvilja att erbjuda arbetslösa så bra stöd som möjligt.

Mikael Glännström