ÅSIKT

Fattigdomen lever kvar även i ”Det nya Afrika”

Debattören: De glättiga bilderna av kontinenten är snudd på cyniska

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Jag går ut från Liljevalchs konstsalong i Stockholm och känner mig illa berörd. Jag har sällan sett en så snedvriden bild av Afrika som i fotografen Jens Assurs utställning ”Africa is a Great Country”. Bildsviten består av 40 monumentala förstoringar från elva afrikanska huvudstäder, nyligen tagna under en nio månader lång fotoexpedition.

Assur vill förmedla en bild bortom schablonen när det gäller Afrika. Han vill få oss att se ett annat Afrika än det som brukar beskrivas. Här finns alltså inga hungrande barn med flugor i ansiktet, inga magra män med revbenen som reliefer i bröstkorgen och ingen kvinna som skriker ut sin förtvivlan över att hennes nyfödda barn har dött.

Gott så kan tyckas, det finns naturligtvis ett annat Afrika också. Men den nya kontinent som alla verkar tala om i dag bedöms bara utifrån en västerländsk måttstock.

Så här beskriver Expressens reporter Terese Christiansson sitt liv som boende i Kenyas huvudstad Nairobi:

”Jag betalar exempelvis mina räkningar med ett sms och laddar mobilen med solenergi. Går jag 100 meter kan jag få en perfekt cappuccino på kaféer som liknar alla kaffekedjorna i Sverige. Går jag ytterligare 100 meter kan jag välja mellan ett 20-tal frukostflingor och vakuumförpackade salladssorter i min lokala matbutik.”

Det är meningen att vi ska häpna – men det är snudd på cynism. Vi applåderar människor och samhällen bara för att de håller på att likna oss själva. Ekonomi, tillväxt, medelklass, shoppingcentra, mobiltelefoner och bredband – det är ord som används när Det nya Afrika ska beskrivas.

Jens Assur gör samma sak i sina bilder. Han vill visa att det som finns hos oss nu också finns i Afrika.

Och därför blir det bara ting och yta. Den miljard människor som finns på kontinenten hittar han nästan inte alls. Finns de är de pyttesmå, står med ryggen mot kameran eller stirrar åt olika håll på Anton Corbijn-manér.

Jag förstår att Assur har ett vällovligt syfte och vill få betraktaren att se referenser till sina egna liv, för då kan broar av förståelse byggas. Men den sortens broar byggs inte i tingen, de byggs i relationer. Jag hörde nyligen en historia om en sjuksköterska från Kongo-Kinshasa som var i Sverige för första gången. Hon skulle åka tunnelbana i Stockholm och gick till en bänk för att sätta sig och vänta. Det fanns flera helt tomma bänkar men hon valde en där det redan satt en person. ”Hello!” sa hon glatt. Men personen reste sig omedelbart och gick till en bänk som var tom. Den kongolesiska sjuksköterskan förstod ingenting och tog illa vid sig. Hennes ressällskap förklarade att svensken vill ha ytor, att sätta sig bredvid någon när det finns tomma bänkar kan uppfattas som ett ofredande eller att det finns en dold avsikt.

I det land sjuksköterskan kommer ifrån är det tvärtom, att välja en tom bänk när det finns plats intill andra kan ses som ett avståndstagande och människor blir stötta. Där är det sociala livet tillvarons självklara nav och det är rätt ovanligt att människor – som vi gör här – väljer eller söker ensamheten.

Jens Assur har en bländande estetik, hans bilder är svåra att angripa fototekniskt, men det är en estetik som lämpar sig dåligt för en kontinent som sjuder av liv. Det är på flera sätt en uppförstorad utställning, den har kostat minst tio miljoner att göra och det var också vad det kostade läkaren Denis Mukwege att bygga det numera världsberömda Panzisjukhuset i östra Kongo. I utställningen får vi veta att det finns höghus i Afrika, medan doktor Mukwege dagligen tar emot sju kvinnor som drabbats av sexuellt våld.

Jens Assur och finansiärerna Sida och Postkodlotteriet är inte ensamma om att vilja spegla ”Det nya Afrika”, det är en massmedial trend, men faran är att det till slut blir som i fallet Indien. När ett oräkneligt antal reportage hade visats om framgångsrika IT-entreprenörer satt vi med uppfattningen att det tidigare urfattiga jättelandet sprungit ifatt oss materiellt och att armodet mer eller mindre var historia.

I Sverige var Percy Barnevik en av få som såg vid sidan av den bilden. Den tidigare riksgirigbuken har i dag med en egen organisation hjälpt tiotusentals kvinnor till en egen försörjning, därför att han förstod att bakom ”Det nya Indien” fanns det gamla kvar.

Berthil Åkerlund

Fotnot: Utställningen ”Africa is a Great Country” har just avslutats på Liljevalchs i Stockholm och kommer att visas på minst fem andra platser i Sverige.