ÅSIKT

Alla måste jobba för barnen i förorterna

Bris, Rädda barnen, Unicef Sverige: Så bygger vi upp tilliten till samhället hos de unga

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Kattis Ahlström.

Förorten brinner. Det är en långsam glödeld. Ibland blossar den upp och då är samhället där och släcker. Under ytan finns hettan kvar. Från unga människor hör vi berättelser om utanförskap och stigmatisering, om trångboddhet, om ilska över att inte ha samma förutsättningar som andra. Många av de barn och ungdomar som vi möter och pratar med lever i ett marginaliserat samhälle och upplevelsen av utanförskap är genomgående stor.

Genom åren har Bris, Rädda barnen och Unicef Sverige var för sig lyft fram utsatthet bland barn och unga, presenterat rapporter och ställt politiska krav kring socialt och ekonomiskt utanförskap. I dag ställer vi oss sida vid sida. Vi vill se att politiker, näringsliv och myndigheter gör samma sak. Vi behöver tydligt samlade och varaktiga insatser som kan leda till verklig förändring för barn.

Det finns alltför stora skillnader, mellan kommuner och inom kommuner, i barnets tillgång till sina mest grundläggande mänskliga rättigheter: skola och utbildning, social trygghet, skälig levnadsstandard och hälsa. Allra tydligast märks skillnaderna för familjer som lever i socioekonomisk utsatthet. I hälften av de kommuner som Skolinspektionen granskade år 2012 riktas kritik mot bristande likvärdighet. Skolinspektionen säger att det ofta är skolor i utsatta områden som har svårast att möta elevernas behov, med låga kunskapsresultat som följd. Utmaningarna möts i dag i bästa fall med mer resurser till särskilt utsatta skolor. Men det räcker inte. Det krävs insatser från samhället utifrån ett helhetsperspektiv, där man ser till barnets samlade situation. Det innebär att till exempel skolan, vården och socialtjänsten måste samverka.

Bland de yngre barnen ser vi också en ökad utsatthet i socialt och ekonomiskt utsatta områden. I stadsdelen Rinkeby-Kista i Stockholm är anmälningsfrekvensen till socialtjänsten fem gånger högre än länsgenomsnittet. Föräldrar i området deltar i mindre utsträckning i föräldrastödjande insatser och misstänksamheten mot myndigheter är stor. Vi möter föräldrar som hyser stor misstro och rent av rädsla för samhällsservicen, föreställningar som att socialtjänsten omhändertar barn på oklara grunder, rädsla att inte duga som förälder och så vidare. Detta kan leda till att barn inte får adekvat stöd. Resurser måste läggas på att utveckla samordningen hos politiker och hos myndigheter. Det handlar också om att bygga upp tillit och att skapa en känsla av trygghet för samhället.

En förutsättning för att bryta misstro och utanförskap är att föra en öppen dialog med barn och unga. Konkret handlingskraft och synbara resultat är nödvändigt för att visa att man förstått vad man har hört.

Som barnrättsorganisationer inom civilsamhället kan vi erbjuda olika typer av generella, exempelvis föräldrastödjande, insatser och stötta barn utifrån deras behov så att de kan se möjlighet till en positiv förändring. Därigenom kan vi bidra till att skapa tilltro för myndigheters samhällsservice. Men socialtjänsten, hälso- och sjukvården och skolan måste svara med tillräckliga resurser och samordning. De behöver också ha kunskap om utanförskapets olika ansikten – och konsekvenserna av att leva i utanförskap – för att barn och föräldrar ska få ett effektivt och adekvat stöd. Ökad kunskap hos framförallt skolpersonal är något som barnen själva efterfrågar.

Många kommuner gör viktiga insatser, som till exempel driver starka familjecentraler eller kvalificerade barnahus för våldsutsatta barn. Upplevelser från unga och föräldrar som vi pratar med är dessvärre att ambitionerna går i motsatt riktning; samhällets resurser är otillräckliga och lämnar närområdet. Barn, unga och föräldrar är med om att kommunal förvaltning, social service, skolor och näringsliv försvinner från vissa särskilt utsatta områden. Den enda samhällsresurs som nästan alltid stannar kvar är polisen. Detta är en signal som allvarligt hotar den grundläggande tilliten till samhället.

Varje samhälle måste ta sitt ansvar och varje samhälle är skyldigt att tillgodose barnets universella rättigheter som rätt till lika värde, liv, utveckling, att få komma till tals och att vuxna utgår från barnets bästa i alla beslut som rör barnet.

Vi ska möta utmaningarna här och nu och vi ska möta dem tillsammans. Politiker måste hitta långsiktiga lösningar. Det kräver en resultatinriktad dialog över blockgränser, i kommuner och i riksdagen. Vi vill delta i en sådan dialog. Då kan vi skapa förutsättningar för samverkan för en varaktig och positiv samhällsutveckling. Vi uppmanar därför regeringen att ta initiativ till en dialog, där även barn själva blir delaktiga.

Kattis Ahlström

Elisabeth Dahlin

Véronique Lönnerblad

FAKTA

DEBATTÖRERNA: Kattis Ahlström, generalsekreterare, BRIS. Elisabeth Dahlin, generalsekreterare, Rädda Barnen. Véronique Lönnerblad, generalsekreterare, UNICEF Sverige.

DEBATTEN: Bränderna i förorten har slocknat, men under ytan finns många sociala problem kvar. En av de största anledningarna till att klyftorna vidgas är urholkad samhällsservice och bristande likvärdighet i skolan, skriver dagens debattörer, som vill att regeringen tar initiativ till en dialog om barn och ungas rättigheter, där även barn är delaktiga.

ARTIKELN HANDLAR OM