ÅSIKT

Vården har blivit en plats utan värdighet

Sjuksköterska: Systemfel dödar patienter och kör slut på personal

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Päivi Vilkkavaara.

På en operationsavdelning på ett av Sveriges största akutsjukhus. Jag är anestesisjuksköterska. Det är lördag morgon klockan 07, jourtid på sjukhuset. Vi är tre anestesisjuksköterskor i tjänst. Låt mig kalla mina kollegor för nummer 1 och nummer 2. Enligt planeringen ska vi vara fyra, men vi saknar en sjuksköterska. Kollega nummer 2 måste dessutom lämna arbetet klockan 11 för att hinna med tåget. Ekvationen för dagen går inte ihop. Det gör den sällan numera.

Vi drar lott. Ingen vill frivilligt vara på ortopeden eftersom risken är stor att kollegor inte hinner lösa ut en för pauser. Kollega nummer 1 drar en nitlott och masar sig i väg till ortopeden med tunga steg. Jag trampar på min innecykel till kirurgsalen. Prio ett är en bukoperation. Kollega nummer 2 ansvarar för traumalarm på akuten, akutlarm (hjärtstopp eller luftvägsproblem på hela sjukhuset), hjälp med diverse problem på vårdavdelningar och omedelbara operationer som exempelvis urakuta kejsarsnitt.

Nattpersonalen har lämnat akutblodet till blodcentralen på grund av fel på kylskåpet. Vi bestämmer att hämta tillbaka blodet så fort vi hinner. Klockan 10:45 meddelar anestesiläkaren att det kommer in en blödande kvinna från förlossningen.

Jag stelnar till. Kollega nummer 2 har inte hunnit hämta akutblodet. Ber honom att skynda sig att hämta blodet innan han slutar för dagen. Kollega nummer 1 står kvar på ortopedsalen. Klockan 10:50 tar vi emot en blek, panikslagen, nyförlöst kvinna. Mina farhågor besannas. Vi har ingen BAS-test (kontroll av blodgrupp, reds anm). Akutblod behövs omgående. Kollega nummer 2 är tillbaka, upprörd över att vikarien på blodcentralen inte hittade akutblodet. Han rusar i väg till tåget och överlämnar larmsökarna och akuttelefonen till mig.

Anestesiläkaren och jag byter oroliga blickar. Ber operationsundersköterskan ringa till uppvakningsavdelning efter hjälp med akutblodet. Får svar att de försöker, men har mycket att göra. Vi sliter hårt för att behålla stabil cirkulation hos den blödande kvinnan. Hb 87 (blodvärde, reds anm). Lägger märke till att operatörens röst har börjat darra. Skräckens slöja över hela salen. Sugar som konstant sörplar blod.

Ord som ekar i mina öron ”Lovar du att jag får se min dotter igen?”. Jag vill kräkas. Känner mig som en svikare. Tvingar mig till koncentration. Ber till Gud att vi får in blodet, att sökarna och telefonen fortsätter att vara tysta och att den nyförlösta kvinnan klarar sig. Klockan 11:20. Operatören börjar bli otålig. Svetten droppar ner på golvet. Hon lyckas inte stoppa blödningen. Paniken stiger. Ringer till uppvakningsavdelningen igen. Upptaget. Ber till Gud att någon av kvällskollegorna kommer tidigare än klockan 13. Hb 82.

Klockan 11:30. Hb 76. Genom dörren kliver in en kvällskollega. Jag blir överväldigad av lycka. Skriker åt henne att ta reda på var blodet är och slänger sökarna och telefonen på henne. Hon försvinner blixtsnabbt med uppgiften. Operatören meddelar att hon har fått stopp på blödningen. Tur. Vi klarade det. Jag lämnar patienten på uppvakningsavdelning. Hon frågar mig om allt gått bra. Jag känner mig usel, en lögnerska. Skäms. Upptäcker att mina ben skakar. Jag sugs in i ett bottenlöst gap av trötthet.

Svensk sjukvård blöder våldsamt. Vi har ett allvarligt systemfel som skördar sina offer i form av patienter och personal. Marknadskrafterna rimmar illa med etik, moral, kärlek och god omsorg. Sjuksköterskorna är fullständigt utmattade. Åratal av vinande med sparpiskan, organisationer där man tystas och skuldbeläggs har skapat en miljö där det inte finns plats för värdighet. Hänsynslöst utnyttjande av kvinnors lojalitet och samvete för sina patienter har nu nått vägs ände.

Röster som inte lyssnades på. Berättelser som ignorerades. Löneförhöjningar som alltid gick till andra grupper. Bägaren rann över. Sjuksköterskor lämnar vården. Politiker har fel. Det råder ingen verklig brist på sjuksköterskor. De har flytt till arbeten utomlands eller arbetar med annat. Inför sommaren försöker man desperat köpa vår semester med billiga, kortsiktiga bonusar. Om vi inte offrar vår vila frivilligt, hotas det med beordringar. Politiker skjuter problemet framför sig och skapar ytterligare ohälsa inom kåren.

Redan 2011 beräknade Socialstyrelsen att cirka 3 000 personer dör på grund av vårdskador i Sverige. Efter det har vården radikalt försämrats bland annat på grund av brist på sjuksköterskor. Ändå påstår politiker och sjukhusdirektörer att vården är säker. Det skulle vara klädsamt om de slutade vilseleda befolkningen och höll sig till sanningen. Att fullständigt förneka de anställdas verklighet är en stor säkerhetsrisk och ter sig förvirrande för allmänheten.

Medan Sverige förbereder sig för semester, diskuterar sjuksköterskor vilka skäl som är giltiga för att kunna vägra beordran. För de flesta av oss sjuksköterskor kommer sommaren att bestå av stress, köp av bettskenor och att inte svara i telefon. Måste man ändå svara återstår endast att halsa ett glas rödtjut innan, för att undkomma beordran.

Päivi Vilkkavaara

FAKTA

DEBATTÖREN: Päivi Vilkkavaara, 52, Stockholm. Leg specialistsjuksköterska i anestesi– och intensivvård.

DEBATTEN: Under sommaren kommer patientsäkerheten på landets sjukhus att försämras "stort", uppskattar 90 procent av Vårdförbundets lokalavdelningar. Vikarier saknas och vårdpersonal kommenderas in på sin semester för att täcka upp bemanningen. Dagens debattör skriver att arbetsgivare utnyttjar sjuksköterskors lojalitet och samvete på ett hänsynslöst sätt, som allvarligt hotar patientsäkerheten.