ÅSIKT

Nu vill jag begrava min pappa med värdighet

Mirela Karagic: Vi är 100 000 bosniaker i Sverige – lyssna på vår historia

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Mirela Karagic
DEBATT

DEBATT Ännu en massgrav har upptäckts i Bosnien. I Prijedor. 3000 kvadratmeter människospår, slängda över varandra som skräp. De har inte ens förmultnat helt, av syrebrist, tio meter under jord. På ett foto kan man se en flickas två långa blonda flätor, fortfarande vackra. För 21 år sedan flätades de; 21 år senare är de fortfarande intakta. Istället för att ha klippts, smekts, och lekts med i 21 år, är de fortfarande intakta. För att de har legat tio meter under jord. På grund av hennes härkomst, på grund av hennes namn.

Över 100 000 civila liv togs i hela Bosnien. Hälften av landets invånare tvingades på flykt. Hela världen har fått sin beskärda del bosniaker. Om samtliga av de saknade kommer att upphittas är ännu oklart. Varje ny påse med rester av kroppar från sommaren 1992 ger nytt hopp om att, efter två decennier, äntligen kunna begrava våra älskade. Denna gång med värdighet.

Men det är bara abstrakta siffror. Fast bakom varje siffra finns en person. Bakom varje person en sörjande familj. Det är inget abstrakt med dem. De är din kollega, din vän, din busschaufför, dina barns blivande lärare eller din blivande läkare. Vi finns på riktigt. Vi är svenskar. Antalet bosnier i Sverige är strax under 100 000. Ändå är det ingen som pratar om vår historia, om hur den har påverkat oss. Den är en av våra moderna Förintelser. Nära i både tid och rum. Människorna som överlevde är unga i dag. Inte de allt äldre, allt färre överlevande från andra världskriget. Min mamma var inte ens 22 när hennes man, hennes pappa, släkt, vänner och bekanta mördades brutalt och hon lämnades ensam med två små barn och en sjuk mamma. Jag är 23 i dag, och två när det hände. Hur klarade hon det? Berövad på allt som inger trygghet, kärlek, hopp. Utlämnad till högre makter, eller bara till sig själv. Så nära i tiden, så nära på kartan. Min egen mamma. Min största idol.

Krigsförbrytaren Ratko Mladić levde fri under skydd av Serbien i flera år innan han greps, vilket vi kunde se i hans glada hemvideor där han rör sig fritt på Serbiens gator, utan att det rapporteras. Och Europa såg på, precis som under kriget. Och vår egen Carl Bildt vittnade till krigsförbrytaren Biljana Plavšićs fördel. För att de är vänner. För att rädda sin vänskap med Biljana Plavšić offrade Carl Bildt rättvisan för hundratusentals offer.

Ja, ännu en massgrav har upptäckts. De letar efter spår av morföräldrar, föräldrar, syskon och barn. De letar efter spår av min morfar. Av min pappa. En tand. En hand. En tå. Vad som helst för att bekräfta att de har existerat. Att det finns en anledning till att ordet pappa smakar lika främmande i min mun som koda eller papper. För vad vet väl ett barn utan minne. En tand. En hand. En tå. Få begrava en bit ben, låta fragmenten sova. Så att mamma äntligen kan få gråta. Även om vi blivit berövade på leenden, händer, hår. Kanske ligger de där, utspridda, bland hundratals andra DNA-spillror, hundbegravda för att deras blod var tryckt med fel namn. Kanske finner de min morfars finger, som ett barnbarn en gång kramat i spädbarnsreflex. Kanske hans knä som vi aldrig får sitta och höra historier om hans ungdomsbravader i. För att hans blod var tryckt med fel namn.

Rättvisa är inte bara att förbrytarna straffas. Rättvisa är att offren behandlas värdigt. Att världen inte blundar mer. Är det rättvisa att jag, efter 21 år, ännu inte har fått begrava min pappa? Det är dags att världen börjar ställa frågor.

Mirela Karagic