ÅSIKT

Därför tackar jag nej till Irans inbjudan

Amineh Kakabaveh (V): Irans nya hållning mot Västvärlden är bara ett spel för gallerierna

Carl Bildt på besök hos Irans president Hassan Rouhani. Foto: Erik Zsiga
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Så snart USA och Iran hade nått en uppgörelse om inspektioner av Irans kärnkraftsanläggningar och ett mildrande av sanktionerna ställde sig EU:s utrikesministrar i kö för att få besöka landet efter tre frostiga decennier. Sveriges utrikesminister, Carl Bildt, är en av många politiker som är besöker Teheran. Samtidigt som förberedelserna inför Bildts inleddes valde den iranska ambassadören i Stockholm att bjuda in riksdagsledamöter med rötter i Iran för en dialog. Låt mig förklara varför jag tackar nej.

Jag tvingades lämna Iran och mina föräldrar när jag var väldigt ung. Som feminist och socialist var det svårt att leva i Iran. Jag krävde att regimen i Iran skulle respektera demokrati och mänskliga rättigheter. Landets medborgare skulle ha yttrande- och tryckfrihet, frihet att bilda de politiska och fackliga organisationer de ville samt full frihet att välja en regering genom riktiga val. Jag ansåg att män och kvinnor ska vara jämlikar på samhällslivets alla områden, religionsfrihet skulle råda och religionen hållas åtskild från staten. Jag ville att vi kurder och andra minoriteter skulle ha rätt till våra mänskliga rättigheter som inkluderar rätt till det egna språket och kulturen. Det här, som är rena självklarheter för oss som bor i Sverige, är en utopi i dagens Iran.

Detta var och är åsikter som fortfarande inte tolereras av den islamiska regimen. Människor som kämpar för sina rättigheter förföljs, fängslas, torteras eller mördas av regimen. Homosexuella saknar mänskliga rättigheter. Sharialagar tillämpas på alla områden. Rättssystemet är utformat så att kvinnor automatiskt och systematiskt diskrimineras. Regimen fortsätter att stena kvinnor till döds. Iranska fängelser är fyllda av oliktänkande. Dagligen avrättas människor på grund av sina politiska åsikter. Inget av det jag just nämnt har förändrats sen jag lämnade landet. Det är viktigt att komma ihåg det nu när omvärlden öppnat dörren till Iran.

Irans inbjudan till mig och mina kollegor i riksdagen är därför bara ett spel för gallerierna. Vad den iranska regimen eftersträvar efter kärnenergiuppgörelsen är en återgång till den period då EU förde en så kallad "kritisk dialog" med Iran. Den innebär egentligen bara att EU talar öppet och tillrättavisar Iran om de mänskliga rättigheterna. Det leder i sin tur att handelsförbindelserna mellan EU och Iran återigen öppnas och breddas. Det konkreta i den nya uppgörelsen berör endast Irans kärnenergiprogram och inte Irans fortsatta misshandel av de mänskliga rättigheterna.

Samtidigt är det lätt att förstå att en uppgörelse är bra för världsfreden och det iranska folket. Långtgående ekonomiska sanktioner mot Iran har inte varit bra. De drabbar främst människorna som länge fått tampas med fattigdom och arbetslöshet. Iranierna förtjänar ett bättre liv efter åratal av förtryck. Jag har dock inga illusioner om att USA och EU ska förändra regimens syn på mänskliga rättigheter. Bildt besök handlar mer om handel än att Iran ska bli ombedda att släppa de politiska fångar som delar min kamp. Men vem vet, kanske kan de slopade sanktionerna leda till något gott i framtiden.

Men jag ser personligen ingen anledning till varför jag ska träffa representanter för Iran. Det är trots allt samma regim som styr landet som när jag tvingades fly. När en så djup och tydlig motsättning mellan oss föreligger anser jag att en dialog mellan oss saknar all mening.

Därför tackar jag nej till inbjudan.

Amineh Kakabaveh

FAKTA

DEBATTÖREN: Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot för Vänsterpartiet

DEBATTEN: Överenskommelser om Irans kärnkraftprogram har gjort att relationerna till EU och USA har tinats upp. Men landets övergrepp på mänskliga rättigheter består.

ARTIKELN HANDLAR OM