ÅSIKT

Lidandet har inga åldersgränser

Debattören: Det är absurt att svårt lidande barn nekas dödshjälp tills de är 18 år

32-åriga Candrah Löfgren som var obotligt sjuk i neurofibromatos fick 2010 hjälp att dö efter 26 år i respirator sedan Socialstyrelsen beviljat hennes begäran. Hon sövdes av en läkare innan hennes mamma drog ut slangen till respiratorn. Ett unikt fall för Sverige, men fler borde få denna möjliget - även mycket svårt sjuka barn, anser professor Stellan Welin.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det belgiska parlamentet ska rösta om en lag som gör det möjligt för personer under 18 år att få läkares hjälp att dö. Sedan 2002 har Belgien tillåtet eutanasi, dvs. att läkare ger ett dödande medel, till sjuka personer i livets slutskede. Man har omgärdat eutanasi med olika regler som ska vara uppfyllda för att säkerställa att det verkligen är patientens uttryckliga och välövervägda önskan. Systemet i Belgien liknar i mycket det som funnits ännu längre i Nederländerna, där åldersgränsen för möjlighet till eutanasi är 12 år. Det belgiska lagförslaget tar bort alla åldersgränser. Enligt opinionsundersökningar finns ett starkt stöd.

Jag tillhör dem som välkomnar detta lagförslag. Mina skäl är två. För det första anser jag att dödshjälp, både som eutanasi eller som läkarassiterat suicid, är moraliskt rätt och bör införas i Sverige. För det andra så gör lidandet ingen skillnad på olika åldrar. Unga kan lida lika hemskt som andra människor. Först något allmänt om dödshjälp.

Sveriges radio sände en gripande dokumentär i slutet av oktober om Ingvor och Errki, som reste till Dignitas i Schweiz för att få hjälp att dö. Hon led av långt framskriden MS, han av progressiv muskeldystrofi. De ville åka medan de ännu kunde, annars hade de varit utlämnade åt den svenska sjukvården. De som vill värna om livet – och ofta motsätter sig dödshjälp – borde tänka på att både Ingvor och Errki förmodligen hade valt att leva längre, om de vetat att de kunde få hjälp att dö när de begärde det. Det är så vi ska se på läkarassisterat suicid och eutanasi. Det blir som en försäkring.

Vilken skillnad gör det om det handlar om barn och ungdomar under 18 år? Kan de verkligen ta ett lika klart beslut som Ingvor och Errki? En sak är säker: de kan lida precis lika mycket som en vuxen person. I det belgiska förslaget ska föräldrarna samtycka för yngre barn medan lite mognare tonåringar själva ska få ta ställning. Jag känner mig trygg med att tonåringarna kommer att vara kapabla att tala för sig själva och samma regler kan tillämpas för dem som för vuxna. För små barn är det knepigare. De kan inte göra samma överväganden som mer mogna tonåringar. Men det är ändå ett naturligt steg att ta. Vi accepterar idag att små barn får dö genom att behandling avbryts, ofta i samråd med föräldrar. Jag har svårt att förstå det etiskt högtstående i att vi accepterar ett avbrytande men absolut motsätter oss ett påskyndande av döden. De fall som är aktuella i Belgien handlar om mycket svårt lidande. Det är en absurd situation att svårt lidande barn måste tvingas leva – kanske mest nedsövda på grund av smärtan – till 18 år, då de kan få rätt till eutanasi.

Ett sådant system måste omgärdas med olika regler för att säkerställa att det inte går fel. Många svårt funktionshindrade oavsett ålder, som blivit skadade i en olycka, har upplevt att de helst ville dö, när de vaknade upp och förstod situationen. Det inte ska räcka med att den nyskadade funktionshindrade uttrycker en sådan önskan. För att kunna formulera regler och procedurer som säkerställer att ingen får hjälp att dö som inte borde få det, så behöver vi förstås göra en ordentlig utredning innan lagen träder i kraft. För min del kan jag tänka mig att inkludera personer under 18 år redan från början.

FAKTA

DEBATTÖREN: Stellan Wellin, Professor Linköpings universitet Ordförande för Rätten till en värdig död

DEBATTEN: I Belgien ska det röstas om ett förslag om att tillåta aktiv dödshjälp för barn. Många anser att det är orimligt att låta barn ta sådana här svåra beslut medan dagens debattör anser att det viktigaste är att minimera lidandet, oavsett ålder.

Stellan Welin

ARTIKELN HANDLAR OM