ÅSIKT

Jag är en människa - inte min hudfärg

Debattören: Trots att det är 2014 är det ingen som säger ifrån när en kvinna ropar "Jävla blatte, åke hem"

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
"Varje dag i Sverige sker något färgrelaterat" skriver Mary Juusela, som själv är adopterad.
DEBATT

Jävla blatte, åk hem! Kvinnan som ropade åt mig i den fulla tunnelbanevagnen var noga med att alla i vagnen skulle höra henne. Det är 2014 och ingen i vagnen säger något. Det blev en pinsam och jobbig tystnad. Även om jag stod med mina likar. Mina svenska systrar och bröder. Men ingen ville hålla mig i handen. Och jag insåg att väldigt lite har förändrats under de snart 30 år som har passerat sedan någon kallade mig neger första gången.

Året är 1987 och vi befinner oss på dagiset Rungården i Bålsta där jag växte upp. Nej, jag vill inte hålla hennes hand. Den är äcklig, säger pojken bredvid mig. De vuxna fröknarna skruvar besvärat på sig. Ingen säger något. Barnen tittar upp mot de vuxna. Väntar på att någon ska berätta vad som händer. Blickarna är riktade mot den lilla blonda killen med blåa trotsiga ögon, och mot mig. Jag räcker min lilla bruna hand mot pojken bredvid mig. Han gömmer demonstrativt sin ljusa lilla hand bakom sina mjukisbyxor. Vi är varandras motsatser, vad gäller våra utsidor. Han är ljus och jag är mörk. Men jag har aldrig funderat så mycket på det.

"Jag vill inte hålla en neger i handen", säger han högt.

Jag är bara fem år gammal och jag förstår inte. Vad betyder neger? Där och då inser jag. Alla andra ser likadana ut. Jag är olik.

Tio år senare, som tonåring, hade jag insett att jag verkligen var den annorlunda. Med mitt mörka utseende fick jag ofta rättfärdiga min svenskhet. Min tillhörighet. Jag kämpade med att andra skulle se mig som en människa. Inte som en färg.

Jag har träffat och intervjuat 700 svenska adoptivfamiljer, därmed hundratals adopterade, om deras tillhörighet, svenskhet och identitet. Min historia delas av dem. Likaså alla de invandrare med annorlunda drag och färger än de traditionellt blåögda och blonda dragen som jag som författare och journalist pratat utanförskap med. Varje dag i Sverige sker något färgrelaterat. Därmed är mitt kämpande inget unikt. Vi är många som står och knackar på de svenska dörrarna. Trots att vi är svenskar. Vi delar detta utanförskap, även om känslan att inte få vara med ändå är en av de ensammaste.

När jag som 19-åring insåg jag att jag aldrig skulle bli lika svensk som mina blonda och blåögda vänner, att jag aldrig skulle få tillhöra till 100 procent, oavsett hur mycket Abba-sill, falukorv och prinsesstårta jag åt, tog jag ett aktivt val. Jag valde att omfamna den jag fötts till. Jag valde att vara färglös inför mig själv.

Jag är adopterad. Men först och främst är jag en människa. En människa som du. Jag hoppas att du vill lära känna mig. Oavsett vilken färg jag har.

Mary Juusela