ÅSIKT

Militärt våld kan inte lösa Gaza-konflikten

FOI: Det finns ingen religiös konflikt mellan folken israeler och palestinier

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Protesterna har varit högljudda på båda sidor i den blodiga senaste Gaza-konflikten som inleddes i slutet av juni.
DEBATT

Berättelserna om orsakerna bakom den pågående våldsspiralen mellan den israeliska regeringen och Hamas går isär. Inte sällan präglas debatten av starka emotionella inslag där den ena parten pekas ut som skyldig och ansvarig, framför den andra. Denna typ av anklagelseakter tenderar att skapa ytterligare polarisering och grovt förenklar denna redan infekterad konflikt. Därför behövs det en rad förtydliganden.

Den pågående konflikten på Gaza är inte ett krig mellan två folk (”israeler/judar”, ”palestinier/muslimer”). Det är en konflikt mellan den israeliska regeringen och Hamas. De yttersta ansvariga för den tragedi vi nu ser är de som sitter som representanter för respektive politiska partier: koalitionsregeringen i Israel och de styrande i Gaza, ledda av Hamas.

Det finns ingen konflikt mellan ”israeler” och ”palestinier” och har sannolikt aldrig funnits. Det finns nämligen ingen enhetlig samsyn inom dessa grupper. Därför är det är meningslöst att tala om detta som en konflikt mellan två folk. Tvärtom finns det myriad av olika ideologiska, religiösa, politiska och sociala sammanslutningar som alla har olika förhållningssätt till motparten. Vissa grupper på de palestinska områdena och i Israel är för våldsanvändning, andra inte, vissa bryr sig mycket om konflikten, andra är inte alls engagerade.

Konflikten är inte religiöst existentiell. Judar, muslimer och kristna grupper har levt i samexistens i området under många århundraden. Det är inte det ”religiösa” som är konfliktgrunden, utan en upplevd känsla av osäkerhet.

Konflikten handlar inte om missilregn och terrortunnlar. Dessa strategiska och taktiska fenomen är bara extrema yttringar av den större konflikten som handlar om brist på vatten, jordbruksmark, arbetstillfällen, frihet, utsatthet och bristande säkerhet. Utöver detta finns det andra faktorer som spelar in som sociala låsningar, mytbildning, propaganda och brist på erkännande.

Konflikten kan inte lösas av den israeliska regeringen och Hamas utan står att finna i en bredare säkerhetspolitisk arkitektur där flera stater i regionen och USA, som är den centrala supermakten i den här ekvationen, med betydande nationella intressen i regionen, måste hitta en varaktig lösning.

Konflikten mellan parterna är inte asymmetrisk, som det ofta sägs i debatten. För det första finns det omfattande externt politiskt och ekonomiskt stöd till respektive stat, men det kommer även betydande resurser till de stridande från en rad utomstående parter. Ingen sida är därmed helt isolerad. Skulle stödet avbrytas skulle sannolikt våldet minska.

Gaza-konflikten kommer inte lösas med militärt våld. Det militära våldet handlar främst om att skaffa sig upplevda säkerhetspolitiska fördelar, som alltid är kortvariga. Flera studier visar att det effektivaste sättet att få slut på våld är genom förhandling. Dessutom finns viktiga idéströmningar inom den säkerhetspolitiska forskningen som menar att maktprojicering, det vill säga där ”A får B att göra något som A vill”, fungerar bäst genom manifestering av normer, principer och etablerandet av sociala ordningar, snarare än framtvingande genom militär makt. Minst lika viktigt är att skapa värdighet och hopp till respektive sida.

Att debatten om Israel och palestiniernas rätt till identitet och existens präglas av emotionella grunder är i sig inte konstigt. Människor är moraliska och etiska varelser. Problemet uppstår då debattörer ger sig in i Israel-Palestina-frågan med ett anklagelsemanifest - något som dels skapar, dels reproducerar myter om konflikten. Den typen av inlägg bidrar på sikt till att förvärra konflikten snarare än att konstruktivt försöka lösa utmaningarna i området.

Mikael Eriksson