ÅSIKT

Sverige är tolerant - men bara på ytan

DEBATTÖREN: Och partierna från höger till vänster tycks mer intresserade av att uppfattas som toleranta på ytan än att genom reformer försöka förbättra situationen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

När det kommer till integration är Sverige ett land av paradoxer. I en global jämförelse framstår nämligen svenskarna som världens mest toleranta folk. I verkligheten sätter strukturella hinderkäppar i hjulen för invandrarnas framgång.


Nyligen genomförde World Value Survey en omfattande kartläggning över attityder i olika delar av världen. En av frågorna handlade om hur många som skulle motsätta sig att deras granne hade annan etnicitet än dem själva. I vårt grannland Tyskland svarade 21 procent att de inte skulle vilja bo med någon av annat ursprung. Sverige utmärkte sig genom att knappt fyra procent störde sig på sina grannars etnicitet. Det är en tredjedel så mycket som i mångkulturella USA.


Man kan förstås fråga sig om den svenska allmänheten svarade helt ärligt på frågan. Vi lever i en konsensuskultur där många automatiskt ger det politiskt korrekta svaret. I praktiken väljer många svenska familjer aktivt bort att bo i invandrartäta stadsdelar.


Paradoxen är lika uppenbar på arbetsmarknaden. World Value Survey undersökte hur många som anser att infödda borde ha företräde till jobb jämfört med invandrare. I Sverige svarade 14 procent ja på frågan. Det är förstås en oroväckande hög siffra, men ändå klart lägre än i omvärlden. Fyra av tio tyskar, hälften av amerikanerna och sju av tio i Polen svarade ja på samma fråga.


Men på arbetsmarknaden är Sverige verkligen inget föredöme för mångfald. Som OECD nyligen visade är vi rentav sämst av alla utvecklade ekonomier när det gäller att få in utrikesfödda på arbetsmarknaden. Redan innan finanskrisen, när Socialdemokraterna hade makten, var sysselsättningen bland från icke-västliga länder så låg som 48 procent. Även högutbildade invandrare fångas ofta i långvarigt bidragsberoende.

En förklaring kan förstås vara att de svar som svenska allmänheten ger helt enkelt är missledande. Toleransen finns på ytan, inte i agerandet. Ett annat svar är att strukturer i samhället håller liv i utanförskapet. Kombinationen höga skatter, generösa bidrag och en rigid arbetsrätt stänger ute många från arbetsmarknaden. Vi kan se att Norge, som har ännu mer generösa bidrag än Sverige, upplever ännu större problem med långvarigt bidragsberoende. I Danmark, som har en flexibel arbetsmarknad, är invandrarnas chanser att få arbete å andra sidan större. Stökiga skolor och bristen på trygghet kan, åtminstone delvis, förklara varför svenskarna inte är lika toleranta i praktiken som teorin när det kommer till att bo i invandrartäta områden.

Det är inte enkelt att svara på hur mycket av den svenska integrationsparadoxen som beror på dold rasism och hur mycket som förklaras av politiska strukturer. Men en sak är säker: öppenheten ser finare ut på pappret än i praktiken. Och partierna från höger till vänster tycks mer intresserade av att uppfattas som toleranta på ytan än att genom reformer försöka förbättra situationen.

Nima Sanandaji