ÅSIKT

Lättkränkta män måste lära sig tala om känslor

Ring inte DO eller kvällspressen när du blir kränkt, bjud in till samtalskväll

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Igår när jag skulle handla ekomjölk var den slut i butiken. Alltså precis när jag hade gått dit för att köpa just det. Helt tomt på hyllan! Det är inte för inte man känner sig lite kränkt - mat är ändå ett grundläggande behov. Och under sista semesterveckan också! Alla vet vad det handlar om: det proklameras kränkthet till höger och vänster - ibland med fog men oftare utan.

Den obefogade kränkthetens upprinnelse är typiskt en helt vanlig motgång; upptäckten att inte allt i livet går ens väg (hör och häpna!). Insikten följs av en, ja, bortskämd och barnslig reaktion: om jag misslyckas måste det vara någon annans fel, min indignation ger mig rätt per definition, jag behöver inte motivera eller argumentera för min sak och om någon står i vägen för min vilja är den dum och jag ska slå den med min spade.

I en DN-krönika föreslår Aase Berg att den ”kränkta” oftare är en man än en kvinna för att män är vana vid att få som de vill. Men vana och förväntan kan väl inte vara hela förklaringen? Det finns ju många mer konstruktiva och värdiga sätt att hantera besvikelse och missnöje på. Följdfrågan måste alltså bli: hur kommer det sig att många män missar dessa möjligheter?

Misslyckanden drabbar alla. Men de tenderar att slå dubbelt mot män, då svaghet och underläge i sig kontrasterar mot den styrka, kontroll och makt som ingår i den traditionella mansrollen. Att i motgång söka en syndabock och därmed avsäga sig eget ansvar, kan vara en metod att värja sig mot förlorad stolthet och manlighet, samtidigt som krypandet och ängslan man möts av när man ropar ”kränkt!” ger ett uns av återerövrad makt. Kränkthet skrämmer fortfarande och den kränkta har alltid rätt, tills motsatsen bevisats och kanske även då.

Grundproblemet är att den genomsnittlige mannen övas för lite i att hantera och bearbeta känslor av svaghet, sorg, oro och ilska genom att sätta ord på dem. Undantagen är naturligtvis många, men ”det är inte manligt att prata om känslor” och ”kvinnor känner, män gör”. För att förenkla: när flickor har tjejmiddagar och diskuterar kärleksbekymmer och pinsamheter, spelar pojkar fotboll. Verbal kontra fysisk träning. Män förväntas inte intressera sig för relationer eller konflikthantering, och introduceras därför inte till dessa ämnen i någon större utsträckning. Men förmågan att analysera och bearbeta känslor är inte en medfödd, unikt kvinnlig egenskap - det är en mental, social färdighet som kräver övning.

Så vad händer när motgången är ett faktum? Den psykologiskt tränade stannar förmodligen upp och reflekterar: Vad är det egentligen jag känner? Vad beror det på? Och nu när läget är som det är, vilket är det mest konstruktiva sättet att hantera situationen? Den som å andra sidan är ovan vid självreflektion och att söka nyanserade beskrivningar av en upplevelse, saknar dessa verktyg och hanteringen av obehaget riskerar att bli enkelspårig och utagerande. Valet av metod blir kanhända att näthata, starta ett krig eller ringa DO. När orden tryter tar nävarna vid. Eller i modern tappning: när orden tryter tar kränktheten vid.

Att förändra normer och attityder är förstås ett långsiktigt och komplext projekt, men i sitt eget liv kan man göra omedelbar skillnad. Så nästa gång ekomjölken är slut och det känns som att hela världen är ute efter just dig: ring inte kvällspressen - testa att ringa en vän i stället. Bjud in till en samtalskväll. Det kommer att kännas så mycket bättre.

Emma Wikberg