ÅSIKT

Jag fick ofta bära mitt gråtande barn till skolan

Debattören: Skolorna vill inte betala för det funktionsnedsatta barn behöver

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Anja Wikström.
DEBATT

Jag har burit mitt gråtande barn ut ur lägenheten många morgnar. Fler är jag kan och vill räkna. Jag har tröstat honom när han inte har kunnat sova för att det blir skola nästa dag. Det var i gamla skolan. Han var liten då. Det gick att bära honom. Skolan förstod ingenting. Det behövdes ingen resurs tyckte de. Istället ville de ge honom guldstjärnor i belöning om han kom i tid. Om jag lyckades få på mitt sprattlande, gråtande barn kläderna och få med honom och lillasyster till skolan innan det ringde in. En guldstjärna för det.

Nu har skolorna startat och internet svämmar över av föräldrars desperation. I hela landet ser det likadant ut. Varje terminsstart tappar vi ytterligare ett stort antal barn som inte längre klarar av att delta i skolan, i själva livet. Förra hösten drabbades barn i behov av stöd både i resursskolor och i andra skolor när reglerna för tilläggsbelopp gjordes om. Varje terminsstart sägs resurser upp.

Vi underskattar omgivningens betydelse för hur ett barns liv ska bli. Vi har en övertro på att mammor och pappor skapar sina barn. Vi tänker att allt ska ordna sig med lite uppfostran. Fortfarande tänker vi så trots att vi borde veta bättre. Och vi tänker att fungerar det för mitt barn så borde det fungera för ditt.

Men det är nästan tre gånger så vanligt att barn med en funktionsnedsättning mobbas i skolan. De mår generellt sämre än andra barn, har oftare ont i magen, ont i huvudet och svårt att sova. De känner sig oftare ledsna och de saknar oftare en vän. En undersökning från Autism- och Aspergerförbundet (2013) visar att vart tredje barn med autismspektrumsvårigheter inte klarar av att vara i skolan som det är tänkt. 16 procent av barnen hade varit hemma från skolan helt och hållet i längre tid än fyra veckor i sträck.

Statliga myndigheter spottar varje år ur sig rapporter om psykisk ohälsa och barn som riskerar att hamna i utanförskap. Tidiga insatser är bäst. Att stämma i bäcken är lättast, billigast och framför allt mänskligast. Men merparten av alla grundskolor som granskades av Skolinspektionen i fjol, 70 procent, levde inte upp till skollagens krav avseende särskilt stöd. Landets rektorer tvingas välja mellan att följa skollagen eller hålla budget. Det är inte kunskapen som saknas, det är viljan att betala för det som vi vet fungerar.

I morgon står ett barn ensamt någonstans på en skolgård och räknar grus tills det ringer in. Ett annat barn stannar hemma.

Eftersom det har sett ut så här i många år nu så vill jag be dig som läser det här om en sak. Skolan är också en viktig del av ett barns sociala liv. Barn som inte klarar att vara i skolan riskerar att hamna utanför all gemenskap med jämnåriga, och det under lång tid. Medverka inte till att frysa ut de barn som mest behöver hjälp att komma med i gemenskapen. Vägra prata skit om det där barnet eller den där föräldern som beter sig annorlunda eller ställer till det i skolan. Tro inte att om föräldern bara pratade lite med sitt barn där hemma, uppfostrade lite bättre eller lagade nyttigare mat, så skulle barnet bete sig annorlunda.

Tänk i stället att det kan vara ett av alla barn som nu börjar sin resa mot utanförskap, som har rätt att få stöd men inte får det. Tänk att du kan och ska hjälpa till att motarbeta utanförskapet – här och nu i det lilla. Det som är ett litet besvär för dig eller mig, till exempel att bjuda ett barn till på ett kalas, kan vara hela världen för någon annan.

Det är inte en ersättning för resurser men det är att göra skillnad.

Anja Wikström