ÅSIKT

Sexismen stoppas inte av porrcensur

Debattören: Bevisen för porrens skadlighet är för svaga

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Sedan Kvinnolobbyns seminarium om porrförbud under Almedalsveckan har flera svenska politiker och organisationer börjat argumentera för ett förbud av distribution och inspelning av kommersiell porr.

Med Kvinnolobbyn och Roks i spetsen argumenterar de för precis samma sak som konservativa gjort i alla tider förbud mot sexualitet i det offentliga rummet. Helt i linje med religiös ortodoxi ses sex som något syndigt i sig. Även om porr i sig inte är farligt så anser man att det måste det förbjudas eftersom det kan leda till något som är hemskt och att män får en förvriden uppfattning av kvinnors sexualitet. Slutsatsen blir att staten bör avgöra vilka filmer och bilder som är lämpliga för medborgarna att ta del av.

Det vore inte första gången som vi skulle censurera pornografi i Sverige. Tidigare fanns en paragraf som reglerade tukt och sedlighet som togs bort på 60-talet, i samband med det skärptes dock granskningslagen och lagen om olaga våldsskildring. Vid klippningen av porrfilmer blev censorerna därmed tvungna att utgå från ett slags normallust. Exempelvis ansågs det okej att vid fistfucking föra in fyra fingrar och knogar men sedan klipptes scenen oaktat njutningsgarden hos aktören. Införandet av en mekanisk penisatrapp i en mans analöppning klipptes i en annan film bort med motiveringen att om detta skedde i verkligheten skulle det vara för att orsaka skada.

Gränsdragningen ansågs gå vid vad som gav ett plågsamt intryck för någon med normal anatomi. Om Roks och Kvinnolobbyn fick slå upp dörrarna till en ny pornografimyndighet skulle det vara just skildringar utanför normen som skulle sväva i fara. För med talet om ett porrfritt samhälle följer även borttagandet av mycket av den acceptans som progressiva krafter inom feminist- eller HBTQ-rörelserna har vunnit åt sexuella minoriteter.

Att våldsskildringar förråar är ett resonemang som under många år återkommit även om våld i filmer såväl som tevespel. Bevisföringen för farorna är vanligen anekdotisk och baseras på att människor påverkas av det de ser och läser. Och varför i så fall dra gränsen vid just pornografi? Populärkulturen är fylld av sexualiserade och våldsförhärligande kvinnoskildringar. Om kriteriet är att ungas syn på sex kan skadas bör exempelvis 50 shades of grey anses minst lika farlig som genomsnittlig p-rulle.

Förbud är det starkaste maktmedlet politiken har. Det bör därför användas restriktivt och endast när det finns mycket starka skäl. Det har hittills inte framkommit några starka bevis i debatten för att porr eller medverkande i porrfilmer skulle ha så pass skadliga inverkningar på den enskilda eller på samhället att ett förbud är motiverbart.

Redan under 80-talet ville amerikanska genusvetare införa en lag om att en kvinna som arbetar inom pornografibranschen skulle kunna få skadestånd av sin arbetsgivare på grund av att hon blivit tvingad till pornografiskt uppträdande. Detta även om hon ingått ett frivilligt avtal med uppdragsgivaren. Problemet med det resonemanget, som nu även ekar i den svenska debatten, är att kvinnors val plötsligt inte räknas om de är fel val. För om kvinnors avtal inom porrbranschen inte är giltiga, är då även andra beslut tagna av kvinnor ogiltiga eftersom även de tagits inom ramarna för ett patriarkalt samhälle?

Att argumentera för ett slags porrförbud för att skydda kvinnor är paternalism i dess renaste form. Det är inte en feministisk handling att förbjuda sexuella uttryck mellan samtyckande vuxna.

Linda Nordlund

ARTIKELN HANDLAR OM