ÅSIKT

Min vän åkte runt i Europa som ett djur

Peter Sunde Kolmisoppi: Människor kvävs – och vi har del i skulden

Foto: AP
71 personer, varav fyra barn, hittades döda i en lastbil i Österrike den 27 augusti. De hade kvävts under flykten till Europa.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. För ett drygt år sedan satt jag i fängelse. Där träffade jag många människor jag aldrig trodde jag skulle umgås med någonsin i mitt liv. Många människor som gjort hemskheter men ännu fler som mest hamnat där genom hemska öden.

En av dessa var en tonåring från Nordafrika. Jag vet fortfarande inte om han heter det han sa att han hette, knappt de som dömde honom (för stöld) visste vem han egentligen var. Han är en av många papperslösa. En av många som själv ser till att bli papperslös eftersom de tror det ger dem större möjlighet till att få asyl i Europa.

I fängelser finns inte mycket att göra. Men pojken hade åtminstone en lärare i svenska som kom förbi en gång i veckan. Jag hjälpte honom med hans läxor och lärde honom så mycket jag kunde. Det var något som fördrev tiden men gav mig också en insikt i hur hans liv ser ut. Han berättade mycket om hur han kommit till Europa och varför.

Han berättade för mig hur han åkte med båt över till Spanien. De betalade inte i närheten av de summorna som nämns i medier nu. Det handlade om cirka 8 000 kronor för en biljett. De flesta på båten hade sparat i flera år, vissa hade fått hela familjens sparpengar. De gick ihop och köpte en dålig båt, så dålig att de fick avbryta första försöket. Personen som körde den fick behålla den som tack, innan han vände tillbaka och kunde starta en karriär som människosmugglare. Han var deras vän och gjorde det för att hjälpa. En vän i nöd, som inte kunde fly själv. Som hade familj att försörja.

Varje gång jag hör i medier om hur någon dött på väg in i Europa så tänker jag på honom. Hur de historier han berättade inte alls stämmer överens med bilden som medier ger, och i synnerhet inte med de rasistiska politikernas idéer om hur situationen ser ut. Diskussion som pågår är hela tiden för eller emot, ja eller nej, svart eller vit. Människor behandlas som siffror och djur. När ett svenskt barn försvinner eller dör så är det tragedi. När sjuttio människor kvävs under sin flykt från krig och förtryck så handlar diskussionen istället om människosmugglarna. Inte om de döda människorna eller vad de flyr ifrån. Utan om pengar och om vi har råd med dem.

Att vägra ge hjälp till människor i nöd gör att vi själva är med och utsätter dem för en annan nöd. Att människor dör i en lastbil i Österrike när de flyr undan kriget är lika mycket EU:s fel som det är de som krigar i Syriens fel. Människosmugglaren har sin del av skulden men vi har gemensamt skapat utrymmet för dessa att agera i.

Gränsen in i EU, eller rättare sagt Schengen, är världens mest dödliga. Gränserna mellan Mexiko och USA, eller Nord- och Sydkorea, är inte i närheten lika dödliga. Vi som bor på rätt sida har svårt att förstå varför alla vill hit. När vi vill åka till Nordafrika kan det vara så billigt som tusen kronor. Vi är välkomna ombord på snabba jetflyg som tar några timmar. Människor i de länderna får istället fly över världens mest dödliga gräns, med livet som insats.

Min vän från fängelset har åkt omkring i Europa som ett djur. På lastbilar, eller gömt sig på frakttåg. Sedan han var fjorton år gammal har han levt på rymmen. Men inte på rymmen från krig och förföljelse i sitt hemland längre, utan kriget mot invandringen i Europa och förföljelsen av fattiga människor i Europa. En krig vi ganska lätt kan avsluta själva, om vi bara hade lite mer empati.

Jag fick lite kontaktuppgifter till min vän. Jag har skickat ett mejl. En dag hoppas jag att jag får svar. Får veta hur han har det. Men tystnaden gör mig orolig. Sannolikheten att han fått lämna Europa är trots allt ganska stor. Kanske fick han pröva igen att ta sig ur sitt ursprungsland. Kanske hamnade han på en lastbil och kvävdes ihjäl. Och då är frågan, vem ansvar är det i så fall, om inte vårt gemensamma?

Peter Sunde Kolmisoppi

Konstnär