ÅSIKT

Är det dags att ställa in julen?

Mikael Mogren, biskop: Det gnisslar rejält mellan det kristna budskapet och dagspolitiken

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Foto: Åke Paulsson
Mikael Mogren.

DEBATT. "Ställ dörr’n på glänt, det är advent". Det skakar till när adventstidens älskade psalmer kraschlandar i flyktingpolitiken. Men har julen något att säga oss i dagspolitikens krassa vardag? Handlar inte julen om flyktingbarn och att öppna portarna?

Jo det och mycket mer. Att barn inte ska behöva fly över havet. Att inga krig ska lemlästa och splittra. Att män ska sluta misshandla kvinnor. Att inga djur ska vanvårdas i djurfabriker.  Att inget land ska släppa ut mer växthusgaser än vad jorden tål. Det ber jag om. Det hoppet bär julen i sitt budskap. Men så är det ännu inte. Och i den våndan tvingas jag leva. Jag, som alla andra.

I luthersk tradition skiljer vi mellan lag och evangelium. Evangelium står för befrielse och gränslös kärlek. Men evangeliet står på egna ben bara i paradiset. Här i livet öster om Eden krävs stöttor. Ett land behöver lagar för att värna det som är gott men bräckligt. Kanaler för att rättvist och robust fördela resurser och omsorg. Samhället är ett gemensamt hushåll, ett hus för alla oss nya och gamla invånare att bebo. I samhället behövs både lag och evangelium.

Nu ligger förslag om att strama åt lagen. Att begränsa asylrätten. Vi är många som oroas över konsekvenserna. Kanske hade vi, med ett annat sätt att hantera våra resurser, med en snabbare krishantering, genom att mer aktivt engagera ett civilsamhälle som denna höst visat upp sin bästa sida, men framförallt med hjälp av ett solidariskt Europa kunnat undvika detta.

Nu står vi här. Med en politisk majoritet som vill strama åt. För att tjänstemän går på knäna och kommuner bågnar under bördan. För att flera europeiska stater stått passiva och avvisande, och för att Sverige - just nu – inte verkar orka mer. Beslut kommer att fattas. Jag hoppas de tas under vånda.

Våndan uppstår i mellanrummet mellan lag och evangelium, mellan krassa verkligheter och skimrande möjligheter. Den drabbar oss i magen. Den håller oss vakna i vargtimmen. Den som följer färdiggjutna ideologier behöver inte tveka. Våndan hör inte hemma i det tvärsäkra där världen målas i svart och vitt.

Så reagerar stora delar av Europa nu. De rösterna finns också hos oss. Men när utsattheten hos de andra motas bort ur politiken riskerar vi att bli kalla och hårda. När dörrar slås igen gör vi oss själva utestängda.

Kanske för att det utsatta i oss själva också stängs ute. En politik som våndas bär ändå ett frö av hopp. I våndan visar vi oss som människor. Den som våndas lämnar dörren på glänt.

Det gnisslar rejält i friktionen mellan den kristna förkunnelsen och dagspolitiken. Och kanske ska det göra det. Det hör till politikens vardag att ta beslut som inte hör hemma i en julbetraktelse. På samma gång hör det till trons vardag att hysa ett hopp som har svårt att ta sig in i dagspolitiken. Men trons röst slutar inte att framhärda: Barn på flykt har rätt till varaktig trygghet. Familjer som splittras ska ha rätt att återförenas.

De som flyr för sina liv kan inte lastas för att de är många. Individer låter sig inte beskrivas i volymer. Mera som tusen och tusen berättelser i mänsklighetens stora bok.

Borde vi ställa in julen i år? Det beror allt på vad vi menar med jul. Kärnan i julens under, att det gudomliga tog mänsklig gestalt i ett utsatt flyktingbarn är inget recept för att må bra. Det är att ständigt leva i våndan mellan det himmelrike som är möjligt och den realitet som ännu är vår.

Världen knackar på dörren. Vi utmanas att öppna mot en värld som varken är rättvis eller fredlig. I den världen behövs julen. "Ställ dörr’n på glänt, det är advent".

Mikael Mogren

Biskop i Västerås stift