ÅSIKT

Julen inger hopp i en hopplös tid

Antje Jackelén, ärkebiskop: Det går att skapa skönhet mitt i det svåra

Foto: Foto: STEFAN HÅKANSSON
I flyktinglägret Za’atari vid gränsen till Syrien lever 80 000 människor som har berövats en stor del av sin framtid. Men här finns också en drivkraft att skapa något vackert, skriver Sveriges ärkebiskop.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Julgranarna lyser ute på torgen. I många hem finns granar som klätts med glitter, ljus, och julgranskulor. Årets mörkaste tid fylls av ljus. Det gröna, dekorerade trädet är en vacker symbol.

Något som hör till det sant mänskliga är vår förmåga att skapa och förstå symboler. Julgranen med sina blänkande kulor kan vara en bild av livets träd i paradiset med den förbjudna frukten. Vi åt av den. Då förlorade vi barndomens naiva oskuld. Vi upptäckte friheten och fortsätter att förundras över dess möjligheter. Frihetens upptäckt skedde till priset av att vi också lastade på oss skulder – och prompt förlorade paradiset. Vi lever våra liv öster om Eden, utanför paradiset. Därför lever vi alltid i spänningsfältet mellan gott och ont. Kampen mot destruktiva krafter i oss själva och omkring oss är och förblir alltid en del av vår livsuppgift.

Samtidigt har vi ett starkt sinne för kärlek, skönhet och sanning. Smaken av paradis finns i allt som är oss kärt med julen. Att sjunga julsånger och tända ljusen i julgranen. Atmosfären i kyrkan. Doften av pepparkakor, pratet om maten.

Förra veckan hade jag möjlighet att besöka Jordanien. Två reseminnen blandar sig särskilt med julfirandet i år. Det första är från besöket i flyktinglägret Za’atari som ligger vid gränsen till Syrien. Här lever 80 000 människor som flytt för sina liv. Många av dem är unga. De har berövats en stor del av sin framtid och än vet ingen när de kan återvända till sitt hemland. Under tiden är det ”dödande rutin” som gäller, som en tonårspojke uttryckte det. Påtvingat passivitet och torftighet gnager, även om det finns mat och åtminstone ett tälttak över huvudet.

Men drivkraften att skapa något vackert var också påtaglig. Små skjul där blivande frisörer lär sig göra vackra frisyrer, en systuga med plagg i djärva färgkombinationer, medryckande sångframträdanden, var alla uttryck för detta: det går att skapa skönhet mitt i det svåra, och därmed oaser av fred och hopp.

Smaken av ett förlorat paradis dröjer sig kvar och driver oss till att söka efter ett bättre, sannare, vackrare liv. Insikten jag bär med mig är att hopp och hopplöshet ligger väldigt nära varandra, både i våra hjärnor och i våra hjärtan.

Det andra jag tar med mig är bekräftelsen att julens glädje kan och ska delas. En viktig händelse för kristna i Jordanien är tändandet av julgranen. Då samlas stora skaror människor. I år fick jag vara med om detta vid den plats där man tror att Jesus blev döpt i Jordanfloden. Det är mark rik på historia och med kristen närvaro redan under de första århundradena efter Kristus, men samtidigt präglad av regionens många och långa konflikter.

Vi var omkring femhundra: kristna från olika håll i världen och många muslimer, regeringsföreträdare och församlingsmedlemmar, ekumeniska gäster och turister. Julens glädje var i det sammanhanget för alla. Den blev hopp och ljus i mörkret också för människor av annan tro.

Vi har mer än minnet av ett förlorat paradis. Vi har också löftet om en fullkomlig framtid. I slutet av bibeln är livets träd tillbaka, som tecken på Guds fulla närvaro, på fred och frid. Då är det livets träd som bär frukt året om och dess blad är läkande medicin för alla folk.

Mitt emellan det förlorade paradiset och det kommande himmelriket firar vi jul. Gud kommer till oss, i ett litet barn som bär på vår frälsning.

Livets och världens stormar till trots talar julgranen om att vi alla bär på minnen och drömmar av paradis, att ”hoppets stråle går igenom världen, och ljuset skimrar över land och hav”.

Jag önskar dig en välsignad jul!

Antje Jackelén

Ärkebiskop i Svenska kyrkan