ÅSIKT

Åsa Romsons tårar är politikens nya vardag

Möttes av hån – men politiker måste kompromissa med sina övertygelser, skriver Olle Wästberg

Foto: MAGNUS WENNMAN
Åsa Romson grät och Gustav Fridolin sa att det beslut han varit med om att fatta var ”skit”. Sådan är den politiska verkligheten. Politiker – och väljare – måste vänja sig vid att kompromissa med sina övertygelser, skriver Olle Wästberg.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Olle Wästberg, ordförande 2014 års demokratiutredning.

DEBATT. När Åsa Romson grät och Gustav Fridolin sa att det beslut han varit med om att fatta var ”skit” möttes de av offentligt hån. På samma sätt översköljdes Stefan Löfven av föraktfulla utrop när han beskrev sin politik som ”ingångsvärden”.

Sannolikt kommer Sverige inte under många decennier ha en majoritetsregering som endast består av ett parti. Och då kommer partier alltid att få kompromissa med sina övertygelser.

De går in i regeringen just med ”ingångsvärden” och kommer att tvingas vara med på beslut som medlemmarna upplever som ”skit”.

Det är inte första gången. Maud Olofsson har berättat om hur hon grät när hon tvingades kompromissa bort kärnkraftsmotståndet för att bilda Alliansen.

Regeringar kommer alltså bestå av flera partier.

Och att vi har ett system med många partier är tämligen rimligt och beror på medborgarnas preferenser. När vi kan välja mellan 50 tandkrämssorter är det inte konstigt att vi vill välja mellan åtta åsiktspaket.

Genom flerpartisystemet kan väljarna hitta alternativ som hyggligt överensstämmer med deras egna uppfattningar.

När partier ingår i koalitionsregeringar måste de kompromissa. Då kan väljare och medlemmar naturligtvis känna sig besvikna. Därför bör det vara en uppgift för de politiska partierna att tydligt berätta vad de själva anser och drivit i förhandlingarna.

Sedan kan det naturligtvis finnas en gräns, där det är bättre att lämna maktens centrum. För länge sedan – när Ola Ullsten var statsminister – hävdade jag som riksdagsledamot att den dåvarande folkpartiregeringen borde avgå när man blev nedröstad både om jämställdhetslag och sänkta marginalskatter.

Att partier markerar mot beslut de är med och fattar har skett många gånger.

Centerledaren Olof Johansson avgick ur Bildt-regeringen i protest mot beslutet att bygga Öresundsbron. Men centerpartiet satt kvar och regerade perioden ut.

Under Fälldin-regeringen hade moderaternas partisekreterare Lars Tobison uppgiften att tala om för de moderata väljarna när moderaterna inte var med på de beslut de tvingades delta i.

Det är helt enkelt en demokratisk uppgift för partierna att vara transparenta och behålla sina profiler och markera sina ”ingångsvärden”.

Risken är annars att kompromissen blir partiets åsikt och skillnaderna mellan partierna blir svåra att urskilja. Det gynnar bara extremisterna – som ju inte lider brist på tydlighet.

Olle Wästberg

Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM