ÅSIKT

Politisk korrekthet gör oss dummare

Debattören: Krampaktig godhet har lagt grunden för dagens vurm i svenskhet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
PK – det svenskaste av allt? Nu är det svenska värderingar som gäller. Men en viss svensk värdering framhålls dock sällan, nämligen politisk korrekthet, skriver debattören.
DEBATT

DEBATT. Nu för tiden tycks nästan alla vara för svenska värderingar. Kvinnofrid, tolerans, att göra rätt för sig och frihet betonas. Liksom att skaka hand. Udden är uppenbarligen mot de som har ”osvenska” värderingar, läs vissa invandrargrupper med icke-västerländsk bakgrund.

En viss svensk värdering framhålls dock sällan, nämligen politisk korrekthet (PK). Möjligen är den det svenskaste av allt, på gott och ont.

PK handlar om att undgå uttryck som kan uppfattas som att negativt särskilja människor utifrån kön och etnicitet. PK innebär ett instämmande i åsikterna hos det för tillfället ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle. Konformism och försiktighet är viktigt. Man bör inte avvika.

PK kan vara bra, det kan skydda utsatta grupper och underlätta försök att förbättra situationen för dem. Fördomar och hätska uppfattningar kan motverkas.

Mindre bra är förstås att PK tenderar att hindra öppen debatt och problemmedvetenhet: bristande jämställdhet blir (enbart) en fråga om att män väljer män (snarare än att kvinnor kanske inte väljer karriär eller karriäryrken), etniska minoriteters problem handlar (exklusivt) om strukturell rasism och att de ställs utanför samhället (snarare än att de eventuellt ställer sig själva utanför detta) och så vidare.

Om PK drivs för långt slår det över i hyckleri och funktionell dumhet. Hyckleri innebär att man säger sådant som man egentligen inte tror på. Funktionell dumhet innebär att man köper påståenden som låter bra men som vid reflektion inte håller måttet. PK är här centralt. Det fördummar ofta.

PK omhuldas. Under lång tid förnekades eller bagatelliserades problem med invandring. Ett problem är att länder där många flyktingar kommer ifrån präglas av antingen brutala diktaturer, religiös fundamentalism eller, vid demokrati-försök, totalt kaos. Detta färgar flyktingströmmar, där en uppsjö av problem nu blivit så tydliga att de passerat flertalets PK-filter: från trakasserier av kvinnor till hedersmord, gängbildningar, förorter som präglas av kriminalitet och utanförskap, utryckningsfordon som slås sönder, låg sysselsättning och högt bidragsberoende, hård belastning på skola och socialvård och asylboenden där bråk och förtryck av minoriteter håller polisen sysselsatt. Förföljelser av judar och homosexuella är andra problem, liksom terroristhot och att Sverige  är storleverantör per capita till IS.

Här tänker kanske läsaren att författaren är en högextremist med flyktingfientliga åsikter. Eller är ute i grumliga vatten. Eller är ett uttryck för strukturell rasism.

Dessa ryggmärgsframkallade uppfattningar har bidragit till att vidmakthålla en grad av problemförnekande som de flesta i dag torde se som otroligt naiv. Man har ”löst” problem genom enkla slogans som ”invandring gynnar Sverige” eller helt enkelt genom att hata Sverigedemokraterna och ta avstånd från allt och alla som kan förknippas med, eller uppfattas gynna, partiet. Strutspolitik, krampaktig godhet och främlingsfientlighet-fientlighet sammanfattar PK – och svenska värderingar.

Nu bejakar de flesta i stort sett samma ”svenskhet”-dyrkande ståndpunkter som SD och lyckas med konststycket att köra med hyckleri i absolut toppklass: man tar avstånd från och bedriver SD-liknande politik. Och betonar svenska värderingar, vilket tidigare påstods vara förknippad med unken nationalism.

Min poäng är här inte att förfäkta en stram flyktingpolitik. Även om flyktinginvandringen medför stora påfrestningar är dessa naturligtvis måttliga jämfört med de lidande som pågår i Mellanöstern och delar av Afrika. Många invandrare fungerar väl i Sverige eller kämpar för att klara sig. Antalet IS anhängare i Sverige är litet jämfört med offren för IS i Mellanöstern.

Men ett välfungerande samhälle kräver öppenhet om problem och ett kraftfullt arbete med att ta tag i dessa. PK hindrar detta. Det är lätt att prata vitt och brett om nolltolerans – och samtidigt praktisera låt gå-politik. Att försöka göra något verkningsfullt är svårt.

Vill man ha en human men välfungerande flykting- och asylpolitik kan man till exempel välkomna många flyktingar men sedan ha lågtolerans mot kriminalitet och andra tecken på dåligt fungerande. Vid flera tecken på involvering i bråk, trakasserier och ovilja till skolgång kan man till exempel nekas fortsatt uppehållstillstånd. Detta skulle möjliggöra en mer generös asylpolitik gentemot välfungerande flyktingar och motverka den främlingsfientlighet som landets elit nu bäddat för.

Således: viss grad av PK är bra, men i Sverige är det ett stort problem. Kanske är bekämpning av extrem PK centralt för att motverka rasism och religiös fundamentalism. Svenska värderingar är inte bara något att stå upp för – vissa bör revideras. Och dessa har bäddat för behovet av att vurma för den svenskhet som man nu upplever som hotad. Där man inte bara är en stormakt i humanism utan även i PK och hyckleri.

Mats Alvesson, professor vid Lunds Universitet. Studerar bland annat funktionell dumhet i arbetslivet, dvs hur okritiskt accepterande av dominerande idéer betalar sig. Han har nyligen publicerat The Stupidity Paradox. The Power and Pitfalls of Functional Stupidity at Work, med André Spicer.

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.