ÅSIKT

Här är vår tids hot mot mänskligheten

Debattören: Det är bråttom – Sverige kan ta ledande roll i antibiotikakrisen

Foto: TT
Antibiotikaresistens är en fråga som spänner över samhällets alla sektorer och hotar hela värdens hälso- och sjukvård, en tryggad livsmedelsförsörjning och global utveckling, skriver debattören Otto Cars.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. I dag inleds i New York ett unikt högnivåmöte när världens statschefer samlas under FN:s generalförsamling för att anta en politisk deklaration för att hantera den globala krisen med resistens mot infektionsläkemedel, särskilt antibiotika.

Mötet illustrerar att världen äntligen börjar se sanningen i vitögat: antibiotikaresistens är inte ett problem som kan lösas nationellt, det är en fråga som spänner över samhällets alla sektorer och hotar hela värdens hälso- och sjukvård, en tryggad livsmedelsförsörjning och global utveckling.

Tillgång till effektiva antibiotika är en krympande global resurs som måste fördelas rättvist över världen. Så är det inte i dag. Nära en femtedel av alla dödsfall i nyföddhetsperioden i Afrika och Sydostasien orsakas av allvarliga bakterieinfektioner. I låg- och medelinkomstländer får enligt UNICEF:s beräkningar endast en tredjedel av barn med lunginflammation behandling med antibiotika och därför dör miljontals barn.

Trots detta har antibiotikaresistens varit en bortglömd biståndsfråga.

Antibiotikaresistens slår hårdast mot de allra fattigaste människorna i länder med svaga sjukvårdssystem samt brist på vatten och sanitet. 

2,4 miljarder människor i världen saknar fortfarande tillgång till toalett, och 1,8 miljarder använder dricksvatten som är förorenat med avföring. Kopplat till det faktum att människors tarmflora innehåller multiresistenta bakterier i hög frekvens ( i Sydostasien upp till 70  procent)  blir perspektivet  skrämmande.

Det är nu hög att lämna problembeskrivningen och i stället diskutera konkreta globala lösningar.

Den politiska deklaration som ska diskuteras i dag i FN är ett stort steg på vägen, lämnar flera viktiga frågor obesvarade. Tydliga mål för hur världens sjukvård och djuruppfödning ska kunna ställas om till mer hållbara och mindre antibiotikaberoende system saknas. Samtidigt har vi en moralisk skyldighet att arbeta för ökad tillgång till antibiotika i de länder som i dag saknar denna livsviktiga resurs.

Vilka (bindande) överenskommelser kan göras för att världen ska förfoga över dem på ett kontrollerat men rättvist sätt?

Hur kan de länder som inte uppfyller sina åtaganden ställas till svars?

Förhoppningsvis kommer den samordningsfunktion mellan olika FN-organ och andra internationella organisationers som föreslås i den politiska deklarationen att ta fram förslag hur dessa svåra men för världen helt avgörande frågor ska lösas.

Det är bråttom och rika länder måste omedelbart ta sitt ansvar och se behovet av tillgång till effektiva antibiotika som en biståndsfråga.

Världshälsoorganisationen, WHO, ställer krav på alla medlemsländer att ta fram nationella handlingsplaner mot antibiotikaresistens, men hur ska låginkomstländerna ha möjlighet att omsätta dessa planer i praktiken utan finansiellt stöd från världens rika länder? För HIV/Aids, malaria och tuberkulos finns den globala fonden, men någon motsvarande finansieringsmodell saknas för att hantera världens antibiotikakris.

Nya samarbeten mellan den offentliga och privata sektorn håller på att utvecklas för att få fram antibiotika som har effekt mot resistenta bakterier. Men detta är en svår vetenskaplig utmaning och kommer att ta lång tid. Vi kommer därför länge vara är hänvisade till de läkemedel som finns i dag och det måste vara ett gemensamt globalt ansvar att bevara effektiviteten av dessa medel så länge som möjligt. I rika länder kan mycket mer göras för att minska den helt onödiga antibiotikaanvändningen vid självläkande infektionstillstånd.

I låg- och medelinkomstländerna är tillgången på antibiotika ojämnt fördelad. I städer flödar ofta försäljningen av dessa viktiga läkemedel okontrollerat genom gatuförsäljare, i livsmedelsbutiker och på apotek. Regleringar är obefintliga eller efterlevs inte. Förfalskade läkemedel kan utgöra en tredjedel av marknaden. Detta leder till överanvändning och felkonsumtion vilket gör att resistens snabbare utvecklas.

Genom mångårigt arbete har Sverige byggt en stark internationell trovärdighet i antibiotikaresistensfrågan. Ledarskap och internationellt samarbete är ett särskilt mål i den svenska strategin för arbetet mot antibiotikaresistens som regeringen antog i april i år.

Ett antal internationellt erkända forskare och folkhälsoexperter föreslog den 16 september i tidskriften International Journal of Infectious Diseases att en global fond tillskapas för att stödja låg- och medelinkomstländernas behov av att stegvis och så snabbt som möjligt bygga upp sin kapacitet för infektionsförebyggande insatser och för att stärka regulatoriska system och andra åtgärder för en rationell användning av antibiotika.

En sådan global fond skulle avsevärt förbättra möjligheterna att bevara den globala resurs som tillgången till fungerande antibiotika utgör. Kan Sverige ta ledningen för att omsätta detta angelägna förslag i praktiken?

Otto Cars

Seniorprofessor Infektionssjukdomar Uppsala Universitet

Grundare av det internationella nätverket ReAct

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.