ÅSIKT

Gör nåt – min Gunni är ingen handgranat

Debattören: Kennelklubben är för feg - måste agera när hundars rätt att vistas i samhället ifrågasätts

Jag har nyligen blivit matte till en toypudel, Gunni. Hon är snäll, rar och mycket söt – men behandlas som en skarpladdad handgranat när vi besöker butiker, caféer, restauranger, gallerior och flyg. Och kennelklubben reagerar inte, skriver Leone Milton.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Svenska Kennelklubben är en av Sveriges största intresseorganisationer. Av Sveriges cirka två miljoner hundägare är 300 000 medlemmar. Kennelklubben säger sig ”verka för hunden och hundägaren”, men gör de verkligen det?

Jag tycker de verkar fullt upptagna med att mäta svanslängd på taxar och avgöra bästa pälsfärg på pudlar, att de inte hinner göra vad som ändå måste vara det viktigaste: göra livet roligare för hunden! 



Jag har nyligen blivit matte till en toypudel som fått namnet Gunni. Hon är snäll, rar och mycket söt (som hundar ju oftast är) och därför är det en mycket märklig känsla att Gunni behandlas som en skarpladdad handgranat när vi besöker butiker, kaféer, restauranger, gallerior och flyg.

Jag gick till exempel in på en restaurang nyligen, för att hämta upp mat, men då gick servitören fullständigt i spinn av blotta åsynen av lilla Gunni.

Hon rabblade osammanhängande om en livsmedelslagstiftning och allergier, och jag tror även hon hann med en mening om rabies. Vilket var lite småkul eftersom den enda i lokalen som gav "rabiat-vibbar" var hon.

När jag skulle flyga till Frankrike med SAS förra veckan blev min resa 1 200 kronor dyrare för att jag skulle ha Gunni i en hundväska i stället för handbagage (Norwegian tillät inte ens hundar på flygningar ner till Nice). Detta trots att Gunni på sina 1,5 kilo både volym- och viktmässigt utgör mindre än hälften av övriga resenärers handbagage.

Och det pinsamma är att SAS inte ens kan förklara varför Gunni skulle kosta 1 200 kronor. Vilket jag förstår för det … trumvirvel … finns ingen förklaring. 



Det är här Svenska Kennelklubben kommer in.

I stället för att sitta på rumpan och mäta krullet på en lagotto, eller memorera en labbes stamtavla, måste Svenska Kennelklubben tuffa till sig och ta tag i frågan om hundars rätt att vistas på allmänna platser.

Varför utnyttjar organisationen inte sin storlek?

Låt era medlemmar rösta med fötterna så kommer vi snabbt att få till en förändring.

Jag vill att hundar ska få leva lika fina liv som hundar i Frankrike. När jag landade i Nice kunde jag äntligen andas ut.

Jag bar inte längre på en handgranat, utan på en hund. När jag gick på restaurang, och servitören springer mot mig, var det inte för att jaga bort oss utan för att fråga om min hund ville ha en vattenskål.

Leone Milton, journalist och hundägare

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.