ÅSIKT

Sverige – ett paradis för hederskulturer

Debattörerna: Vår feministiska regering låter könssegregation och diverse gudar väga tyngre än kvinnors rättigheter

Integrationsministern är avskaffad, ingen är ansvarig. Skolverket välsignar könsapartheid i skolan och regeringens stolta feminism blåser förbi de manliga förortsenklaverna, skriver debattörerna.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. I många länder är barngifte lagligt, kyskhetsplikt en regel och miljoner flickor utsätts för könsstympning, oskuldskontroller och tvångsgifte. Här tystas och avrättas rättsaktivister samtidigt som resten av världen gör stora affärer med dessa diktaturer.

När Sveriges feministiska utrikesminister kritiserar Saudiarabien för medeltida straff reser vår feministiske näringsminister dit för att trösta de sårade saudierna och reparera skadade handelskontakter. Utan effektiva påtryckningar fortsätter länder som Saudiarabien att döma flickor till döden för kyskhetsbrott, förbjuda kvinnor att arbeta utan manligt tillstånd eller besöka en fotbollsmatch.

Dessa länder har skrivit på deklarationer om mänskliga rättigheter – men med hänvisning till Gud och kultur får de praktisera motsatsen. Att FN hjälplöst tittar på denna politiska teater är inte överraskande men att även makthavare i demokratier står handfallna när förtryck utövas i diverse gudars och traditioners namn är ändå anmärkningsvärt.

I demokratier bygger traditionalisterna sina manliga förortsenklaver där kaféerna är reserverade för män, kvinnor skall klä sig kyska och döttrarna förbjuds att gå på disko eller gifta sig med ateister eller andra typer av "kafirer", otrogna. I Sverige kan man ännu inte ställa brottslingar som brutit mot kyskhetsetiken inför shariadomstolar utan här tillämpas "demokratiska" metoder mot de kvinnorättsaktivister som protesterar mot könssegregation, slöja på barn, oskuldstester, tvångsgifte och omskärelse av flickor och pojkar.

Det drivs hetskampanjer mot förortsfeminister vilka en gång i tiden flydde från könsapartheiddiktaturer och efter en rad hedersmord på ungdomar (Pela Atroshi, Fadime Sahindal, Abbas Rezai med flera) har fått nog av hederskulturers tillväxt även här.

De invandrarkvinnor och män som kämpar för att befria de gamla kulturerna från hedersnormer kan inte tystas med "rasist"-ropet utan i stället stämplas förnyarna som "kulturförrädare", "Pol-Pot-kommunister" eller ”extrema ateister”.

Men nu har traditionalisterna lyckats klistra rasiststämpeln på en förortsfeminist, Amineh Kakabaveh, V-politiker och ordförande i föreningen Varken hora eller kuvad. Hon begick ett dumt misstag genom att lägga ut en falsk, SVT-märkt afrofobisk video på sin Facebook. Misstaget varade i 24 minuter, klippet togs bort och hon bad därefter om ursäkt cirka 24 gånger. För någon som vet lite om hennes arbete borde saken vara klar och förlåten. Så blev det inte.

Traditionalisterna vet mycket väl att Kakabaveh – som interpellerar för afrikanska kvinnors rättigheter – är lika mycket afrofob som astronom men nu fick de ett tillfälle för att hämnas.

Uppenbarligen vill de stoppa hennes kamp mot hedersförtrycket som enligt dem inte existerar, medan bland annat vi på Kvinnors Rätt sedan femton år tar emot ungdomar som flyr från familjers hedersterror.

Motiven till hämnden är de växande könssegregationskulturerna som våra makthavare försöker att inte se. De fåtal som ser hur traditionalisterna bygger en stat i staten väljer oftast att inte agera. Det gör Kakabaveh.

Medan en absolut majoritet av förortsfeministerna saknar pengar, makt och inflytande, tillhör hon undantagen. I maktens korridorer är det hon som leder kampen mot hedersförtrycket och har lyckats med konststycket att få i gång ett tvärpolitiskt nätverk i riksdagen mot våld och förtryck i hederns namn.

Därmed har hon automatiskt blivit måltavla för könssegregationskulturers högljudda försvarare. I åratal har hon försökt att få traditionalisterna till riksdagens offentliga seminarier kring frågor om hedersvåld, könsstympning och integrationspolitikens senaste frukt: "jihadromantiken" (alltså mord- och våldtäktsresor till Guds ära). Men Kakabaveh och riksdagsnätverket klarar inte att få representanter från Somaliska riksförbundet, en rad moskéer och ortodoxa kyrkor att komma till samtalen. Dessa tongivande aktörer tackar nästan konsekvent nej – samtidigt som de tilldelas skattepengar för att motverka jihadism och främja jämställdhet.

Låt oss ta en titt bakom kulisserna på den aktuella scenen. Under ledning av Rinkebypolitikern Kahin Ahmed (M) lägger flera antifeministiska etniska organisationer mycket tid och energi på att polisanmäla Kakabaveh medan de uppenbarligen inte har "haft tid" att anmäla de imamer som uppmanar kvinnor att ställa upp på makens krav på sex när kvinnan inte vill och som SVT avslöjade.

Kahin Ahmed (som har titeln samhällsvägledare) och hans allierade har inte anmält imamen i Örebro som på sin Facebook berömde IS mördarligor som "modiga martyrer". Dessa organisationer som i månader jagar en förortsfeminist har inte på femton år haft tid för ett uttalande om "invandrartjejers lika rättigheter" som Fadime krävde år 2001. De har inte heller haft tid att förkunna att det stenåldersmässiga föräktenskapliga oskuldskravet på flickor bör skrotas – en grundläggande förutsättning för att förebygga hedersmord och könsstympning.

Detta krävde den tunisiska presidenten Habib Ben Ali Bourguiba redan 1964 vilket har rapporterats av författaren Eva Moberg.

Att traditionalisterna inte har "tid" för flickors rättigheter är inte förvånade. De är upptagna med att skydda sina döttrar från jämställdhetens omoral som gör "kvinnor till horor" – något Pelas far hänvisade till som motiv till hedersmordet på sin dotter.

Det som är förvånande är däremot att Kakabavehs egen "feministiska" partiledning sätter kniven i ryggen på henne.

Partiledaren skyndar sig till de arga antifeministernas massmöte i Kista men vägrar träffa förortsfeministerna, vilka hotas av antifeministerna. Flera vill utesluta Kakabaveh ur partiet, ledande personer som fortsätter att mörka skillnaderna mellan ett hustrumord och ett kollektivt sanktionerat mord på en dotter eller en son. När ideologin om det globala kvinnoförtrycket inte passar verkligheten så bearbetas verkligheten för att passa ideologin. Att detta politiska spel bidrar till sveket mot de 100 000 ungdomar som lever i en hederskontext och förde in invandrarfientligheten i riksdagen, stör inte "den goda viljans" kulturrelativister.

Våra integrationsministrar framstår vidsynta i sammanhanget. Efter Mona Sahlins erkännande av sveket mot invandrarflickorna (2001) insåg alla – Orback, Sabuni, Ullenhag – att hedersvåld är kulturspecifikt och kräver specifika åtgärder. Men akuta åtgärder och utbildningar för myndigheter och politiker ändrade inte på hedersförtrycket.

Oskuldsvakternas organisationer – många manliga etniska föreningar, moskéer, ortodoxa kyrkor – ses även i dag som "oberörbara" och deras representanter sitter vid makten hos myndigheter, partier och i regeringen.

Detta framgick vid minister Kaplans pinsamma fall och belyses även i Kakabavehs nyligen utgivna bok.

Men nu har regeringen löst integrationspolitikens fiasko med ett enkelt "Alexanderhugg". Integrationsministern är avskaffad, ingen är ansvarig. Skolinspektionen välsignar könsapartheid i skolan och regeringens stolta feminism blåser förbi de manliga förortsenklaverna. Efter femton års "väntan på Godot" får vi nu i stället vänta på att det första förortskalifatet utropas, även formellt.

För en integrationspolitik med fokus på allvarliga värdegrundskonflikter har aldrig existerat, inte ens på papper. Världens första feministiska regering bidrar också till att kulturella sedvänjor – med stöd av diverse gudar – förblir överordnade mänskliga rättigheter.

Också FN:s generalsekreterare säger sig vara en "stolt feminist" men i praktiken tar han bort könsapartheidsdiktaturen Saudiarabien från listan på de stater som ska granskas för brott mot mänskliga rättigheter. Nåväl; att världen är en teater vet vi sedan Shakespeare men när till och med "feminister" är tysta eller stödjer könsapartheid, då blir scenen till en absurd teater, med tragiska konsekvenser i det verkliga livet.

Maria Rashidi, ordförande Kvinnors Rätt

Nätverket mot hedersrelaterat våld – Styrelsen, via Samiran Ishak

Meheret Dawit, ordförande Eritreanska kvinnoföreningen för integration

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.