ÅSIKT

S velar om skärpta straff

Beatrice Ask (M): Gör om systemet med straffrabatt – många brott ska ge längre straff

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Beatrice Ask (M).

En central del av de rättspolitiska ambitionerna under den gångna mandatperioden har varit att öka proportionaliteten i påföljdssystemet. Straffet för ett begånget brott ska svara mot allvaret, faran, skadan och lidandet som gärningen inneburit. Följden av den översyn som påbörjats har inneburit att det tidsbestämda straffet för mord och andra synnerligen grova brott skärpts, från 10 till maximalt 18 års fängelse. Därefter följer livstid för de allra grövsta fallen.

Den 1 juli i år trädde ytterligare straffskärpningar i kraft, innebärande att domstolarna i större utsträckning än tidigare ska ta hänsyn till försvårande och förmildrande omständigheter vid straffmätningen. Förhoppningen är att det ska få till följd att domstolarna i högre grad använder hela straffskalan, och inte enligt praxis håller sig vid straffminimum i de fall där omständigheterna inte är förmildrande. Samtidigt ska återfall i brott resultera i strängare påföljd än tidigare.

I samband med den senare reformen infördes dessutom ett nytt brott, synnerligen grov misshandel, för de fall där gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet. Det innebär en tydlig och nödvändig markering om att vi aldrig accepterar att människor utsätter andra för våld.

Jag är övertygad om att många människor delar uppfattningen om att påföljderna, särskilt för allvarliga våldsbrott, tidigare inte alltid svarat mot vad som är rimligt. Den påföljdspolitiska debatten har också en längre tid varit enkelspårig och kommit att präglas av debattörer som menat att det inte bevisats att längre påföljder är ett effektivt verktyg för att förhindra brott. Som i så många andra frågor är forskningen på området inte entydig. Klart torde dock vara att brott i vart fall inte förhindras mer effektivt ju kortare eller trivialare påföljden är. Tvärt om vittnar många före detta kriminella om att tydliga och tidiga markeringar från samhället hade varit det som kunnat få dem att i tidiga år bryta med den kriminella livsstilen. Allt för blida påföljder kan på så sätt utgöra en missriktad, och i värsta fall kontraproduktiv, välvilja.

Men förutom att verka brottsförebyggande fyller straffen andra viktiga funktioner i ett rättssamhälle. Den påföljd som bestäms för ett brott påverkar allmänna attityder och markerar samhällets syn på den brottsliga gärningen och om värdet av brottsoffrets lidande och punkterade frihet, för såväl förövare, brottsoffer och allmänhet. En dom som står i linje med det allmänna rättsmedvetandet kan innebära att brottsoffret ges en känsla av upprättelse. En dom som uppenbart inte svarar mot brottets allvar kan i värsta fall för brottsoffret istället uppfattas som ytterligare en kränkning.

Jag vill att brottsofferperspektivet ska synliggöras tydligare när vi nu fortsätter översynen av påföljderna i den svenska straffrätten. Rättsväsendet ska inte vara partiskt. Men rättsväsendet ska genom att skipa rättvisa ge brottsoffer en reell chans att få upprättelse och därigenom ges förutsättningar att gå vidare i livet. I vissa fall utgör, för den som blivit utsatt för ett grovt brott, kampen för att återerövra frihet och livsglädje en lång och svår vandring. Ett frihetsberövande straff för gärningsmannen kan då innebära att vägen inte förlängs ytterligare av den otrygghetskänsla som frambringas av vissheten om att förövaren fortfarande rör sig ute i samhället. På samma sätt fyller fängelsestraffet en funktion genom att motverka ny brottslighet så länge det verkställs.

Vi vill fortsätta arbetet med att skapa tydligare och mer proportionerliga påföljder genom att skärpa straffen för upprepad och återkommande brottslighet.

När flera brott har begåtts av en gärningsman bestäms i dag ett gemensamt straff för den samlade brottsligheten. Straffvärdet reduceras då i viss omfattning vilket kan ge upphov till vad som vardagligt brukar kallas för straffrabatter. Det innebär att enskilda brott som lagförs tillsammans med andra brottsliga handlingar, riskerar att inte tillräckligt beaktas vid domstolens samlade bedömning. Det är rimligt att en samlad påföljd döms ut för den förenade brottsligheten, men flerfaldig brottslighet bör ges ett större genomslag vid påföljdsbedömningen.

Socialdemokraterna har hittills anslutit sig till alliansregeringens initiativ till straffskärpningar. Nu aviserar dock Thomas Bodström att man säger nej till alliansens förslag om en skärpt syn på flerfaldig brottslighet. Det innebär att Socialdemokraterna gör en vänstersväng och anpassar sig till sina samarbetspartier. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har under innevarande mandatperiod konsekvent motsatt sig alliansregeringens straffskärpningar för grova våldsbrott. När Lars Ohly förra veckan frågades ut i tv framställdes istället krav om sänkta straff och frigivning av fängelsedömda efter halva strafftiden.

Även om de rödgröna, trots många löften därom, inte presenterat något gemensamt rättspolitiskt program, är det tydligt att oppositionen står för en politik där brottsofferperspektivet saknas och genom vilken samhället fråntas kapacitet att markera mot allvarliga brott. Straffen är i det stora sammanhanget bara en liten del av en politik för att förebygga och förhindra brott. Men utan påföljder som upplevs som rättvisa och rimliga riskerar rättsväsendet och lagen att förlora allmänhetens förtroende. Det i sin tur undergräver förutsättningarna för alla former av konstruktiva insatser mot våld och brott.

De straffskärpningar för allvarlig brottslighet som alliansregeringen genomför är nödvändiga av flera skäl. När tydliga påföljder kombineras med arbetslivsförberedande vårdinnehåll, förstärkt arbetslinje och förbättrade utslussningsprogram för den som dömts till fängelse kan den som, då även i allmänhetens ögon, sonat sitt brott också få en verklig chans att återgå till ett liv utanför den brottsliga banan.

Beatrice Ask
Justitieminister (M)

ARTIKELN HANDLAR OM