ÅSIKT

Att hänga ut dömda ökar återfallsrisken

Kriminalvården: För att lämna det kriminella livet måste man få en andra chans

Offentlig utskämning, stupstock, är Lexbases affärsidé. En gammal och förlegad idé, skriver Kriminalvårdens Nils Öberg.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Tanken på att kunna kartlägga människor som begått brott har börjat slå rot i Sverige. Motiven bakom imponerar inte. Sajter som Lexbase kommer knappast att öka den upplevda tryggheten i samhället. Brottsligheten kommer inte att minska och det blir inte lättare att skydda sig och sina nära.

Drivkraften sägs vara ekonomisk. Affärsidén går ut på att exploatera en lika gammal som förlegad idé: att bestraffa genom offentlig utskämning. Det ger anledning att ifrågasätta om den samlade informationen i vissa offentliga register verkligen ska göras elektroniskt lättåtkomliga. Offentlighetsprincipen är en sak. Den har dock mycket litet att göra med tanken på att statlig förvaltning ska tillgängliggöra känslig information för vilka kommersiella ändamål som helst.

Tillsammans med en rad andra aktörer lägger Kriminalvården ner mycket tid och resurser för att dömda människor ska kunna leva fungerande liv efter avtjänat straff. Ett hinder är den stigmatisering som drabbar nästan alla dömda. Det krävs mer än ett avtjänat straff för att inte hamna i livslångt utanförskap. Misstänksamheten hos allmänheten är stor och tilliten till dömda skör. Särskilt hos drabbade brottsoffer.

Att urskillningslöst hänga ut alla dömda försvårar dock arbetet med att förhindra ny brottslighet. Framförallt saboterar det hela idén med att både bestraffa och samtidigt arbeta för en genomgripande förändring. Att bryta onda cirklar har länge varit en framgångsrik del av den svenska Kriminalvårdens hela verksamhetsidé.

Ett stort bekymmer är också de allt oftare förekommande kraven på utdrag ur belastningsregistret, till exempel för att erbjudas arbete eller bostad. I särskilda fall är det motiverat. Vissa grupper behöver skydd, till exempel barn. Några brottstyper har påfallande hög återfallsrisk, vilket diskvalificerar för en del yrken.

När vandelskrav blir regel och inte undantag, har dock utvecklingen gått överstyr. Arbete och bostad är direkt avgörande för en lyckad återanpassning i samhället.

Kriminalvården har nyligen genomfört en nationell kartläggning av alla intagna och klienter. Resultaten visar tydligt hur deras livssituation skiljer sig från hur befolkningen i övrigt har det. Missbruk är mycket vanligt förekommande, psykiska ohälsa och dysfunktionella sociala nätverk likaså. Få har bara ett problem. Mest oroväckande är att detta i hög grad gäller våra unga intagna och klienter. Det händer att vi i Kriminalvården möter ungdomar som lämnat skolan redan vid åtta års ålder och som missbrukat tung narkotika sedan tidiga tonåren.

Den goda nyheten är att hur många och stora problemen än är, så går de att göra någonting åt. För flertalet som Kriminalvårdens personal varje år avgiftar, motiverar, behandlar, ställer tydliga krav på, grund- eller yrkesutbildar samt över huvud taget vägleder till en tillvaro utan kriminalitet, går det bra i livet. Inte enbart tack vare Kriminalvårdens insatser, utan därför att också Arbetsförmedlingen, Socialtjänsten, Psykiatrin, frivilligorganisationer, privata och offentliga arbetsgivare samt inte minst anhöriga och vänner också bidrar.

Lyckas våra intagna och klienter lämna sina kriminella liv bakom sig, sker det som regel därför att någon gett dem en ny chans. Utfrysning och livslång skuldbeläggning efter avtjänat straff är och förblir en del av problemet, inte en del av lösningen.

Nils Öberg

FAKTA

DEBATTÖREN:

Nils Öberg, 53, Lidingö. Generaldirektör för Kriminalvården.

DEBATTEN:

För några veckor sen lanserades – och försvann – tjänsten Lexbase, där man mot betalning kunde ta reda på om en person var dömd. Det blir också allt vanligare att arbetsgivare vid anställning begär utdrag ur belastningsregistret. Att dömda personer hängs ut undergräver dock Kriminalvårdens arbete med att återanpassa dessa personer till ett liv i frihet.

ARTIKELN HANDLAR OM