ÅSIKT

– Ge bonusföräldrar de rättigheter vi förtjänar

Bonuspappan Torbjörn Jerlerup: Absurt att bonusrelationer saknar skydd i lagen

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Debattören tycker att det är absurt att en relation till bonusbarnen ska behöva dö bara för att relationen till partnern är över.

Måste en familj bestå av en ­eller två biologiska föräldrar med barn? Hur många familjer ser egentligen ut så i dag? Familjerna består oftast av fler föräldrar än två, och de utan biologiska band till barnet.

Jag pratar om bonusföräldrar och bonusbarn.

Bonusföräldrarnas roll blir viktigare och viktigare för barnen. ­Inte sällan spelar de till och med en viktigare roll i ett barns liv än de biologiska föräldrarna, som av olika skäl kan vara frånvarande.

Traditionellt har bonusföräldraskap haft ett dåligt rykte. I sagornas värld vimlar det av elaka styvmammor och styv­pappor som sadistiskt njuter av att plåga sina barn. Om styvbarn ­dyker upp i berättelserna är de bortskämda och dumma.

Detta har ändrats de sista ­decennierna: ”bonus” ses mer och mer som något positivt. Men ännu saknas en djupare diskussion i samhället om villkoren för barnen och de vuxna som är ”bonusar”.

Dessutom finns det ännu ganska många fördomar om bonusföräldrar som behåller en nära kontakt med sina bonusar efter att relationen spruckit.

Jag själv är stolt bonusförälder till tre härliga barn som förblev ”mina” även efter att relationen med barnens mamma tog slut 2007.

Inte alla kan förstå detta. En del anser att jag är galen ”de är ju inte dina egna”. Jag har mött fördomar om att ”jag bara är utnyttjad av mamman” och misstankar om ”han måste vara pedofil”.

Dessa fördomar finns redan då man är i en relation. Jag minns hur ifrågasatt jag var av en chef då jag skulle ta hand om introduktionen på dagis för en av ­mina bonusar. ”Men vad gör den riktiga mamman?”, var frågan. Är det fördomarna som gör att relationerna bonusarna emellan ofta upphör då relationen dör?

Man kan undra hur många krossade hjärtan det finns i Sverige. Vuxna som älskat bonusbarn som sina egna och förlorat kontakten då relationen dött. Barn som älskat sin lekfulla bonusförälder och en vacker dag mist kontakten och aldrig mera sett denne.

Det har ansetts tillhöra det ­normala, en effekt av att relationerna dör. Livets hårda realitet.

Men behöver det vara så?

Synen på ”bonus” har förbättrats. Det börjar bli socialt accepterat att behålla en nära kontakt efter att relationen spruckit. Bra är det. Det är absurt att en djup relation ska behöva dö bara för att en relation dör.

Kanske är vi på väg från kärnfamiljen tillbaka till en variant av den traditionella familjen i Sverige: storfamiljen. Den ”kärnfria familjen”, som en vän till mig brukar kalla det.

Förr var barnuppfostran något som fler än ­bara mamman och pappan deltog i. Släkt, mor- och farföräldrar, drängar och pigor samt ­bybor.

Men när familjebilden ändras uppkommer frågor om hur ­lagarna bör anpassas.

I dag har en biologisk förälder som nästan aldrig träffar sina­ barn större ”rätt” till barnet än en bonusförälder, som är en del av barnets vardag och liv. Och ­bonusrelationerna har inget skydd i lagen. På sikt är detta absurt­ och knappast hållbart.

I praktiken har bonusföräldrar också skyldigheter.

Till exempel räknas barn­omsorgsavgiften på hushållets gemensamma inkomster, vilket i praktiken gör denne för­sörjningspliktig.

Men inga rättigheter ...

Jag är övertygad om att vi snart har lagar som vidgat ­begreppet föräldraskap till att omfatta bonusföräldrarna.

Ett föräldraskap där kontakt, kärlek och vardagsliv med ­barnen räknas som lika mycket värt som att man bidrar med en spermie eller ett ägg. Eller kanske som mer värt? Lagar som tar större hänsyn till individers fria val och barnens bästa?!

Bortom kärnfamiljen.

Torbjörn Jerlerup

ARTIKELN HANDLAR OM