ÅSIKT

Bättre stöd till dem som blir kvar efter självmord

Debattörerna: Ge alla efterlevande rätt till professionell hjälp

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Mia Carlsson

Varje vecka dör 28 svenskar i självmord. Det är den vanligaste dödsorsaken för pojkar och män under 35 år. Årligen berörs mellan 10 000 och 15 000 personer av att någon i deras närhet tagit sitt liv. Att förlora en pappa, ett syskon eller ett barn i självmord är en personlig katastrof för den som drabbas, men också en nationell katastrof med tanke på hur många som berörs. Bakom varje siffra finns ett liv som kanske kunde ha räddats – och anhöriga som drabbas av livslång smärta.

År 2012 handlade sju procent av Bris stödkontakter med barn om självmordstankar - ett tabubelagt område som omgärdas av rädsla hos såväl barn som vuxna. En konsekvens av svårigheten att prata om ämnet är att efterlevande värjer sig för att söka professionellt stöd. I de fall där stöd finns är det ofta bristfälligt, en stor grupp barn och vuxna får därför svåra psykiska besvär som hade kunnat förebyggas. En nationell studie (Pernilla Omerov och Ullakarin Nyberg) visar att föräldrar som miste ett barn (15 till 30 år) genom självmord mellan 2004 och 2007 löper stor risk att utveckla ångest, depression, kroniska skuldkänslor, mardrömmar, självmordstankar och rädsla för att en anhörig ska dö. 


Det är inte svårt att föreställa sig hur hårt ett suicidtrauma drabbar ett barn. När Sverige ratificerade Barnkonventionen 1990 skrev vi under på att barn har rätt att må bra här och nu oavsett hur barnets och vårdnadshavarnas livssituation ser ut, men verkligheten ser annorlunda ut. En intervjustudie med syskon som mist en bror eller syster genom självmord (Rosanna Pettersen), liksom Bris och Röda Korsets arbete med familjer, visar att unga ofta blir bortglömda i förlusten. Samtidigt som föräldrar och andra närstående är mitt uppe i sin egen kris är barnen helt utlämnade till de vuxna för att få hjälp. Många av de föräldrar som deltog i den nationella studien önskade, och saknade, professionell hjälp för syskonen till det döda barnet.

Ett självmord drabbar såväl barn som vuxna i en familj. Trots det visar Folkhälsorapporten (2010) att landsting och kommuner saknar former för gemensamt stöd till dem som drabbas.

Bris, Rädda Barnen och Röda Korset erbjöd därför under en tid stödhelger för familjer där någon tagit sitt liv, vilket gav oss möjlighet att nå de barn och vuxna som i hög grad saknat stöd eller inte fått tillräckligt med stöd. 

Några insatser är särskilt avgörande för att förhindra svårt lidande hos barn och vuxna som mist någon i självmord:


  Vi behöver nationella riktlinjer och rutiner för hur samhället ska bemöta och ge stöd till människor som mist en närstående i självmord.

  Efterlevande, såväl barn som vuxna, måste få snabb tillgång till professionellt och likvärdigt stöd, oavsett var i landet de bor.

  Ökade resurser för att sprida kunskap om suicidefterlevandes akuta och långsiktiga behov behövs.

  Personal inom hälso- och sjukvård behöver kompetensutveckling för att kunna göra kvalificerade bedömningar av efterlevandes stödbehov.

  Särskilda insatser inom primärvård och elevhälsan för att fånga upp och möta barn som drabbats av traumat att ha förlorat en närstående via suicid måste finnas.

Självmord upphör inte för att vi blundar och tiger. Arbetet med att förebygga självmord är livsviktigt – men lika viktigt är att vi har resurser och kompetens att ta hand om dem som blir kvar.

Kattis Ahlström

Ullakarin Nyberg

Ulrika Årehed Kågström

FAKTA

DEBATTEN

Varje år tar enligt Socialstyrelsen cirka 1100 personer i Sverige livet av sig. Bland män och pojkar under 35 år är det den vanligaste dödsorsaken.

DEBATTÖRERNA

Kattis Ahlström, generalsekreterare Bris. Ullakarin Nyberg, överläkare vid Norra Stockholms psykiatri. Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Röda Korset

.

ARTIKELN HANDLAR OM