ÅSIKT

Åsa-Nisse är en bra svensk film

Hans Wiklund: Många missuppfattar filmens uppdrag – att underhålla publiken

Foto: Foto: ANDERS DEROS
VÅGA SATSA PÅ BUSKIS Nya Åsa-Nisse-filmen, med Michael Segerström som ”Klabbarparn” och Kjell Bergqvist som ”Åsa-Nisse”, strider mot allt vad god smak och folkbildning heter. Men dagens debattör menar att filmen är precis vad som behövs – lättsmält underhållning.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I Sverige lever vi i villfarelsen att det är svårt att göra film. Det ska krävas en auteur, en vision, en litterär förlaga, säckar med bidragspengar och ett närmast sublimt allvar.

Och så går det påfallande ofta på tok. Konstnären är en idiot. Pengarna tar slut. Skådespelarna tror att de står på Dramatens stora scen och gallskriker in i kameran.

I pretentionen att göra fin och viktig svensk film blir resultatet – inte underhållande. Vilket faktiskt är filmens huvudsyfte. Förnyande, viktig, konstnärligt intressant är ren bonus och ska alltid underordnas underhållningen.

Vid en hastig tillbakablick på det svenska filmåret 2010 kan man notera att väldigt många filmer var svårmodiga dramer om alkoholiserade föräldrar. ”Sebbe”, ”Svinalängorna”, ”Cornelis” ... Andra filmer hette helt oironiskt ”Till det som är vackert” och ”I rymden finns inga känslor”.

Det var deppigt och tråkigt och ingen av filmerna var särskilt bra. Intäktsmässigt blev året följdriktigt en smärre katastrof med en 40-procentig nedgång jämfört med året innan. Visst, året innan hade en viss hjälp av Millennium-trilogin och jag har bara siffrorna för januari-oktober, men statistik är statistik.

2011 däremot börjar förstås bättre. Och allt tack vare en franchise som mosar allt från Beck och Wallander till Lisbeth Salander – nämligen Åsa-Nisse.

Det är nämligen nästan löjligt enkelt att göra underhållande, rolig och framgångsrik film.

En eftermiddag på Sveriges Filmindustri. För något år sedan.

– Kvack! Stieg Larssons kioskdeckare har tagit slut och Gunvald har flyttat till Nya Zeeland för att spela hobbit och resten har stuckit till Hollywood. Vad gör vi nu då?

– Vad sägs om lite trevlig humor för hela familjen ...

– Grrrrrr. Glöm det. Vi ska ha mord, ångest, sprit, pedofiler och våldtäkter. Eller något med någon av Skarsgårds draksådd ... Bergman, Beck ...

– Men vad sägs om Stefan och Krister, Eva Rydberg, ”Hem till Midgård” ... ÅSA-NISSE!

Knipsluge tjuvjägaren och smålänningen Åsa-Nisse gjorde entré 1949 och kom att dominera den svenska filmhumorn i 20 filmer framöver till 1969. I mitten av 50-talet kunde antalet biobesök landa på osannolika 80 miljoner. Mycket tack vare Nisse.

Att jämföra med 2010 års 12-13 miljoner besökare där ”Änglagård 3” och ”Snabba cash” gjorde jobbet.

När filmnestorn Nils Petter Sundgren gjorde en kulturgärning och visade Nisse-filmerna på tv på 1970-talet utbröt moralisk panik.

Det stred mot allt vad god smak och folkbildning hette. Men precis som tidigare tyckte tittarna att filmerna i sin enkelhet var roliga.

Varje land har sin humor.

I Japan tycker man det är roligt när någon ramlar och slår sig, i Frankrike tycker man det är roligt om en polis tappar byxorna och i Sverige råkar vi tycka att det är roligt när någon talar dialekt och har oreglerade framtänder – buskteater, kort sagt. Så har det alltid varit och så kommer det att vara inom överskådlig framtid.

Kalkylen är således enkel för en framgångsrik film.

Ta Colin Nutleys förljugna svenska självbild och romantiserade motsättning mellan land och stad från ”Änglagård”. Fast utan gråtmoster Helena Bergström. Lägg till girigheten från ”Snabba cash” (minus knarket, utlänningarna och realismen) och in med Ove från Saltis-buskisen ”Solsidan”. Ja, det är tv, men håller ändå högre kvalitet än det mesta vi kallar film i det här landet.

Och så fyller vi på med det gamla tricket att låta kändisar och skådespelarelit göra småroller och tral-la-la – Åsa-Nisse.

Skit samma att ingen vettig person i dagens biodemografi mellan 12 och 30 år hört talas om vare sig Nisse eller ens Småland.

Succén är ändå given.

Är filmen bra?

Nja, svenska skådespelarmenageriet med Kjell Bergqvist, Ann Petrén, Johan Rabaeus liksom låtsas och leker att de gör film, mer än att dom faktiskt skådespelar i en film.

Ingen kan tala småländska, i synnerhet inte Nisse, och alla löständer gör att de i stället låter direkt efterblivna. Å andra sidan. Dom har helt uppenbart roligt och det är faktiskt underhållande att se.

FAKTA

Hans Wiklund, 46, Stockholm. Journalist och filmkritiker.

I dag är det premiär för nya filmen ”Åsa-Nisse – wälkom to Knohult”. Kritikerna har varit skeptiska, precis som kritikerna alltid varit mot den gnidne smålänningen.

Hans Wiklund

ARTIKELN HANDLAR OM