ÅSIKT

Det är bra att vi blir arga på julkalendern

Debattören: När vi orkar bråka om underhållning har vi det nog rätt bra

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Erik Haag och Lotta Lundgren i årets julkalender ”Tusen år till julafton”.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

LÄSARDEBATT. Rasande publik efter premiär­avsnittet är väl en lika befäst tradition som julkalendern i sig. Och vi som lyckas ­hålla oss lugna står bredvid och skakar på huvudet. Har dessa ­indignerade föräldrar verkligen inget vettigare att klaga på, tänker den förnuftige. Och visst är frågan berättigad.

Men å andra sidan, det är ­kanske ett gott tecken? Att folk orkar. Det torde vara ett friskhetstecken när en ansenlig del av befolkningen har tillräckligt med krafter över att kanalisera på detta. Denna typ av traditionsenliga lyxutbrott mot folkhemssjälens innersta borde ­vara förunnat enbart det samhälle där medborgarna är befriade från de värsta plågorna. Och vad är det egentligen de ­indignerade föräldrarna gör?

Jo, de riktar fokus mot barnens arenor. De befäster värdet av en gemensam kultur där barnen får vara i centrum. Vissa hävdar att Sverige är ett splittrat samhälle, men detta är väl ändå tecken på motsatsen? Rör inte Kalle Anka och gör för allt i världen inte julkalendern till ett faktaprogram för då jävlar blir vi gemensamt folkhemsförbannade!

Visserligen kan vi som står bredvid invända att den frustation som kastas på Lotta Lundgren och alla getter från vikingatiden är symptom på ett djupare problem. Men – i så fall är det väl alldeles utmärkt att SVT i sitt ­forum kan tillhandahålla denna nationella terapistation och katharsiskälla där stukade svenskar kan vräka ur sig. Det är trots allt bättre att rasa mot julkalendern än mot att vissa nya svenskar har annan hårfärg än vi är vana vid.

Mikael Högman

Student och skribent