ÅSIKT

Därför floppade vi på klimatmötet

Fredrik Reinfeldt: De sista dygnen i Köpenhamn blev en bitvis märklig upplevelse

Foto: SCANPIX
NATTMANGLING ”Resultatet i Köpenhamn blev ett dokument som många till slut kunde enas kring, men vars ambitioner ligger långt från vad Sverige och EU hade hoppats på”, skriver statsminister Fredrik Reinfeldt.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Några dagar efter klimatmötet i Köpenhamn är vi många som är besvikna på resultatet. Den frivilliga överenskommelse som till slut fick namnet Copenhagen Accord har med rätta kritiserats för att vara svag och inte innehålla de konkreta åtaganden som är nödvändiga för att klara klimatkrisen. Men ingen som har följt diskussionerna den senaste tiden kan rimligen bli förvånad över att världen inte fick ett allomfattande och bindande avtal i Köpenhamn.

Sedan klimatmötet på Bali 2007 har 193 länder förhandlat med sikte på Köpenhamn. Men förhandlingarna har skett utan framgång och utan resultat. I stället för substansförhandlingar kring det som borde stå i fokus – klimatet – har man allt för ofta fastnat i tidskrävande och energislukande procedurfrågor. I Köpenhamn blev detta extra tydligt.

När världens stats- och regeringschefer kom till Köpenhamn i torsdags hade det danska ordförandeskapet under en längre tid hindrats från att lägga fram ett förslag till överenskommelse. Man pratade inte klimat och det pågick inga förhandlingar. I stället ägnades tid åt att obstruera mot olika delar i processen.

De sista dygnen i Köpenhamn blev en bitvis märklig upplevelse. Ett enat EU hade inför mötet utlovat att gå från 20 till 30 procents minskning av utsläppen om andra gjorde jämförbara åtaganden i Köpenhamn. Men inga andra åtaganden fanns i närheten av förhandlingsbordet och ingen efterfrågade heller en upptrappning från EU:s sida. Tvärtom blockerades alla försök att siffersätta nödvändiga åtaganden.

Copenhagen Accord, det förslag till överenskommelse som till slut presenterades av det danska ordförandeskapet, gick från att innehålla tydliga mål och åtaganden till att vattnas ur. Veto lades in när de utvecklade länderna ensidigt ville åta sig att minska utsläppen med 80-95 procent till 2050. Trots vädjanden från små önationer som Maldiverna blockerades starkare skrivningar om att begränsa jordens uppvärmning på lång sikt.

Resultatet i Köpenhamn blev ett dokument som många till slut kunde enas kring, men vars ambitioner ligger långt från vad Sverige och EU hade hoppats på. Copenhagen Accord innehåller viktiga skrivningar kring tvågradersmålet och nödvändiga pengar till klimatfinansiering, men det saknar krav på utsläppsbegränsningar och det binder ingen till åtgärder.

Även om EU står för bara en tiondel av de globala utsläppen, har vi antagit de mest ambitiösa målen för utsläppsminskningar samtidigt som vi är beredda att skjuta till mest pengar av alla för klimatanpassningsåtgärder i fattigare länder. Vi har tagit ledningen i kampen mot klimatförändringarna, och vi tänker fortsätta att driva på andra för att ta större ansvar.

Klimathotet kräver ett samlat globalt svar. Det svaret fanns inte i Köpenhamn. Nu måste vi göra allt vi kan för att ge klimatmötet i Mexiko nästa år bättre förutsättningar att nå längre. Därför bör man snarast utvärdera situationen och göra nödvändiga förändringar i både processer och i arbetssätt. En del i detta är frågan kring hur man ska hantera grupper som G77 i de fortsatta förhandlingarna. G77 etablerades 1964 som en grupp av de minst utvecklade länderna och var då en ganska homogen grupp. Men på 45 år har mycket skett. I dag är det en grupp där det både ingår fossilbränsle­beroende och snabbväxande ekonomier som Kina och Indien, små och av klimatförändríngarna hårt drabbade önationer som Maldiverna och Grenada och mycket fattiga afrikanska länder som Mali och Malawi. Vitt skilda länder med stora meningsskiljaktigheter emellan men som i klimatförhandlingarna behandlas kollektivt. Frågan är om detta är hållbart i de framtida förhandlingarna.

Slutligen: vi måste börja diskutera klimatfrågan. Som förhandlingarna ser ut nu tenderar klimathotet att bara bli en av många viktiga frågor att lösa. Men klimatförändringarna väntar inte på att vi i ett och samma avtal ska lösa klimatfrågan, motverka världsfattigdomen och skipa global rättvisa. Därför måste förhandlingarna inför mötet i Mexiko inrikta sig på konkreta åtaganden som trovärdiggör tvågradersmålet. De länder som säger sig vara ambitiösa måste bevisa det. De som fortfarande tvekar måste komma med på tåget. Bara så kan vi snabbt få ett avtal på plats och faktiskt påbörja arbetet.

FAKTA

Fredrik Reinfeldt, 44 år, Stockholm, statsminister.

Klimatmötet i Köpenhamn skulle ena världens länder kring hur vi kan stoppa den globala uppvärmningen och minska utsläppen av skadliga växthusgaser. Mötet avslutades i fredagsnatt utan att politiskt bindande avtal hade upprättats.

Fredrik Reinfeldt

ARTIKELN HANDLAR OM