ÅSIKT

Vi fattiga skapade inte klimatkrisen

Debattörerna: Vi lever med effekterna nu – därför har vi inte råd med ett klimatfiasko

Foto: PAVEL RAHMAN/AP
En familj räddar sig undan vattenmassorna på en improviserad flotte vid en översvämning i kåkstaden Kamragir Char i Bangladesh.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Vi kämpar dagligen för att de fattiga i våra hemländer ska ha möjlighet att hantera klimatförändringarnas negativa konsekvenser. Samtidigt nås vi av informationen att ledande politiker i de rika länderna spelar ned förväntningarna på vad klimatförhandlingarna i Köpenhamn kan åstadkomma. Det är en stor besvikelse för oss organisationer i Bangladesh och Bolivia som arbetar med denna gigantiska utmaning. För de fattigaste är översvämningar, torka och vattenbrist verklighet i dag.

Vi kan inte vänta längre – vi behöver ett rättvist klimatavtal nu!

De fattiga kvinnorna och männen i våra länder skapade inte klimatförändringarna – men de tvingas bära den tyngsta bördan av dem. De har inte lyxen att skjuta frågorna om vem som ska betala på framtiden, utan tvingas varje dag hantera konsekvenserna av de rika ländernas historiska utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser.

I Bangladesh hamnar mer och mer av landytan under vatten, jordbruksmark förstörs av saltvattnet och människors hem och försörjning förstörs i översvämningar. I Bolivia smälter de viktiga glaciärerna bort som förser befolkningen i Andernas bergsbyar med vatten. Det varmare klimatet gör djuren sjuka och odlingarna förstörs på grund av sjukdomar som fått fäste på grund av det varmare klimatet.

Vi vet att Sverige just nu har en nyckelroll när det gäller att utmana och uppmana de europeiska och andra rika länderna att göra åtaganden om utsläppsminskningar och finansiering av klimatinsatser i de fattiga länderna. Därför vädjar vi till Sverige att inte ge upp utan att bestämma sig för och hålla fast vid ambitionen att nå en klimatuppgörelse i Köpenhamn som innehåller de viktiga delar som krävs för att de fattiga ska komma ur spiralen av katastrofer och fördjupad fattigdom.

Ett juridiskt bindande avtal är nödvändigt – vi behöver ett avtal som leder till konkret handling. Det kan sätta press på fler industrinationer att komma med på båten. Ett rättvist klimatavtal i Köpenhamn som sätter de fattigas behov i centrum borde vara en självklarhet för varje land som säger sig värna om respekten för mänskliga rättigheter och att de ska omfatta alla människor som lever på den här planeten. De som ställer upp på den principen har ett moraliskt ansvar att agera för ett legalt bindande avtal i Köpenhamn.

Ett avtal som tar hänsyn till situationen för de fattigaste vilar på Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet. De rika länderna bör gå före och visa vägen när det gäller utsläppen och göra åtaganden som ger de fattiga länderna möjlighet att utvecklas. Avtalet måste ta hänsyn till de historiska utsläppen och principen att förorenaren ska betala!

Det krävs nya resurser för att klara denna gigantiska utmaning. De summor som behövs för att klara klimatanpassning och tekniköverföring till fattiga länder är svindlande - det handlar om hundratals miljoner dollar de närmaste åren.

Förslagen som varit uppe i EU, medel från internationella flyg- och sjöfartsavgifter och intäkter från försäljning av globala utsläppsrätter, är en start. Men klimatfrågan kan endast lösas om den rika världen ställer om sina samhällen och gör sig kvitt sitt koldioxidberoende. Om ni gör den omställningen får fattiga länder se att det är möjligt, och kan med stöd från omvärlden följa i fotspåren.

Det finns en djup förtroendeklyfta mellan fattiga och rika länder som hotar möjligheten att komma överens i Köpenhamn. Bristen på förtroende är förståelig – många löften om resursöverföring från de rika länderna till de fattiga människorna har brutits.

För att kunna överbrygga den förtroendeklyftan krävs en ärlig vilja från världens rika länder att få till stånd en överenskommelse som bromsar klimatförändringarna, och samtidigt gör det möjligt för de fattiga att utvecklas så att de vet att de har mat för dagen, kan försörja sig och skicka sina barn till skolan. Det vill säga: sådant som ni i de rika länderna tar för givet.

FAKTA

Tushar Daring, direktor för organisationen SARA i Bangladesh.

Sultana Begum, Diakonias genderansvarige i Asien.

Alivio Aruquipa Lazo, byledare för byn Khapy i de bolivianska Anderna.

Juan Carlos Alurralde Tejada, direktor för organisationen Agua Sustentable i Bolivia.

I dag startar COP 15, det stora FN-ledda klimatmötet i Köpenhamn. Förhoppningarna på att mötet verkligen ska lyckas ta fram ett nytt internationellt klimatavtal har minskat eftersom de stora nationerna har visat sig avvaktande.

Följ klimatmötet på Twitter Sverige och världen twittrar om Köpenhamnskonferensen.

Tushar Daring
Sultana Begum
Alivio Aruquipa Lazo
Juan Carlos Alurralde Tejada