ÅSIKT

”Överlever folkhemmet när de rika isolerar sig?”

Författaren Susanna Alakoski: Oändligt långt mellan lyxboendet i Victoria Park och verkligheten i Rosengård

Foto: Krister Hansson
Bostadsområdet Victoria Park i Limhamn i Malmö har all möjlig sorts service. Vad sägs om egen biograf, bar, restaurang, spa och en reception som är bemannad dygnet runt.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Stolsben, ett spännande ord. Metafor för en pinne som håller upp en viktig sittyta. Folkhemmet, metafor för ett samhälle där de flesta människor har det bra? Lyxhemmet, en metafor för Victoria Park, ett boende där några få hyfsat välbärgade, kan må bättre än bäst? ”Vissa bostäder är roligare att komma hem till än andra”. Vad sägs om spa i toppklass, delikatesser, tennis, golf, bio, lounge och bar, reception, gym och egen park att flanera i? Livskvaliteten ”garanteras vara inbyggd i väggarna”.

Ute i välden sägs dessa resort-liknande boende, med servicegaranti som man annars bara hittar på hotell, vara ett väletablerat fenomen. Kommer hem från Andalusien, där verkade de flesta gå till torget och dricka sitt kaffe.

Tid är ett obestämt ord. Långt är också ett obestämt ord. Men jag undrar exakt hur långt det kan bli till exempel mellan insektshusen i Rosengård och Victoria Park nära kalkbrottet i Limhamn? Menar då i antal meter, och i känsla. Vidare ställer jag mig frågan hur ett möjligt dylikt avstånd i meter och känsla påverkar ett folkhem där alla antas kunna trivas på sikt?

”Man får väl börja pissa i trappuppgången, så att ingen ska vilja bo här”. Så formulerade sig hyresgästen på Möllevången i Malmö, i sin skräck över att måsta flytta om hans stadsdel skulle gå samma öde till mötes som Stockholms innerstad. Om kalkbrottet i Malmö har en ”unik biotop” så har Möllevången det också. Det finns inte en mer spännande stadskärna i Sverige än den vi ser i Malmö: Sveriges enda stad där förorten ligger typ mitt i stan: människor från olika kulturer möts spontant. När jag ser tillbaka på min gamla stadsdel, svenskheten har där tagit intryck av hur verkligheten ser ut!

Med all den kunskap och teknik vi har i dag, är avstånd mellan människor verkligen det bästa vi kan åstadkomma? Hur kommer det sig att vi tror att just den idén är så bra? Vem sitter och tänker och hur tänker man?

Bostadspolitiken är ett spännande politikområde. Vi kan vår historia. Fattigt, futtigt, trångt, ohälsosamt – skapade visioner och – slutligen – miljonprogram: bland mycket annat småhus, punkthus, stjärnhus och höghus. Det har visat sig, allt blev verkligen inte bra, och till skillnad från då, när husen var nya och fina, så flyttar folk nu in i, och är ibland tvingade att stanna kvar i både skithus och insektshus. Det kan i värsta fall räcka att man har ett förnamn som slutar på – ud för att det ska vara omöjligt att ta sig ner från åttonde våningen, fast man inget hellre vill.

Om jag var bostadsminister så skulle jag som punkt ett se till att människor träffades. Jag skulle se till att olika sorters människor bodde nära varandra, sprang på varandra i affärerna och på torgen, på badhusen och i skolan. Övertygad som jag är att när det sker mänskliga möten så ökar förståelsen för livsvillkor och kulturella skillnader. Hur det är att ha en familj som kommer från Filippinerna som granne är inget man berättar för sina barn. Det är något man lär sig genom att leva grannar.

Om man kan gå i god för si sådär fyra miljoner och därtill betala en serviceavgift för ett liv i en hotelliknande miljö så får man inte bara gym och delikatesser i lyxhemmet Victoria Park. Man får även avskildhet och utsikt. Känner många som skulle vilja ha det så. Och sannerligen behöva det.

Men bara undrar, hur ser visionen ut? Vad är själva utopin med dessa ”lyxhem”? Vad vill man åstadkomma för samhälle på sikt?

Och vidare, varför förutsätts man just gilla golf, tennis och delikatesser om man ska bo där, och inte boxning, fotboll och kortspel?

FAKTA

Susanna Alakoski, 47, Gustavsberg. Augustprisbelönt författare till boken ”Svinalängorna”. Växte upp i Skåne.

De första boende har nu flyttat in i Victoria Park i Limhamn söder om Malmö. Kritikerna menar att det lyxiga, hotelliknande boendet är Sveriges första ”gated community”, som försöker stänga omvärlden ute.

Susanna Alakoski