ÅSIKT

Låt inte hovet sätta agendan

Kungabokens författare: Drottningen har ett ansvar att tala klarspråk

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Magnus Wennman

REPLIK Generalsekreteraren i Sveriges Advokatsamfund Anne Ramberg gör sig skyldig till förvånande generaliseringar i debatten om kungahuset. Hon upprörs av både den bok jag och mina medarbetare publicerat, ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken”, och TV 4-programmet Kalla Faktas granskning av drottningens pappas nazistiska förflutna och efterlyser ”saklighet”.

Men när hon recenserar boken i Advokatsamfundets egen tidning Advokaten så blir man genast förbryllad. Är det den sortens grova förenklingar och infamiteter Ramberg kallar saklighet och vill ha mer av? Här går det fullständigt överstyr för den tidigare frun till en av kungens bästa vänner, Fredrik Ramberg: ”För den som läst boken framstår det som klart att denna rätt usla publikation inte förtjänar den uppmärksamhet som den, på oklara grunder, rönt. Man kan givetvis diskutera det moraliskt försvarbara att i bokform på grundval av den sämsta sortens skvaller och med en teknik som i allt väsentligt bygger på 'guilt by association' publicera rykten och svepande utsagor av dömda brottslingar och bedagade skönheter”.

Svepande utsagor av dömda brottslingar? Är inte Ramberg, i kraft av sin yrkestitel, skyldig att försvara brottslingar, och, åtminstone inför sittande rätt, inte bara tro på utan också försvara, deras ord? Och bedagade skönheter? Vilka syftar hon på då? Camilla Henemark och Helen Wellton, som förekommer i vår bok? Exakt på vilket sätt är dessa ”bedagade” och därför inte trovärdiga? Ordet bedagad får i Rambergs mun ett otäckt läte, som knappast anstår den främste representanten för landets advokater.

På samma sätt avfärdar hon också TV 4:s granskning av Walter Sommerlath och VD Jan Schermans försvar för samma program. Enligt både Ramberg och professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud ska media inte rota i familjen Bernadottes förflutna. De har visserligen rätt i en sak – kungen och drottningen kan inte göras ansvariga för vad deras släktingar har gjort – släktingar som Ramberg visserligen kallar ”förfäder” men som i själva verket bara är ett eller två generationsled bort. Men det är det heller ingen som gör. Varken jag eller TV 4. Däremot vägrar vi låta hovet, eller dess vänner, styra vilken sanning som skall gälla. Både kungen och drottningen har var för sig viftat bort sin morfars respektive fars illgärningar under kriget. Men vilken historieskrivning är det Sverige behöver? Både jag och TV 4:s ”Kalla Fakta” har gått vidare i grävandet efter svar på frågor som måste ställas, och kunnat konstatera att familjen Bernadottes främsta representanter mörkar, medvetet eller inte, väsentliga fakta som rör Sveriges, och kungafamiljens, roll i nazismens tjänst.

Leijonhufvud skriver att Silvia inte har något att skämmas för, och menar då antagligen hennes pappas agerande. Men det är det heller ingen som begärt. Däremot har drottningen ett ansvar för att tala klarspråk om de omständigheter som hennes familj grundade sitt välstånd på.

Är det helt i sin ordning att kungaparet fortfarande svarar undvikande på frågor om sin närmaste släkts roll under kriget, och att ledande debattörer försvarar detta förhållningssätt? Både Leijonhufvud och Ramberg tycks anse det, och att vi journalister ska låta kungen och drottningen få vara ifred. Men den dagen vi överlåter till den yttersta eliten att bestämma dagordningen för debatten är vi illa ute.

Så frågan är – ska vi fortsätta att dölja att huset Bernadotte och dess vittförgrenade hov ända in i våra dagar anställt eller anlitat och belönat personer med ett dokumenterat förflutet i organisationer som stått nazismen nära, såsom vi visar i ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken”? Bara för att något hänt i förfluten tid, ska det därför glömmas, gömmas undan, för att det behagar makthavarna och deras vänner? Ramberg kallar kungahuset ”maktlöst”. Då är hon anmärkningsvärt naiv. Vad är hennes, och andras, reaktion på både boken och ”Kalla Fakta” om inte ett utslag av den mest svårgranskade och oåtkomliga makt man kan tänka sig – den informella? Kungen och drottningen behöver inte göra jobbet själva, de har en beskärd del av svenska folket, debattörer och publicister med sig som går till samtidig attack mot oss som på olika sätt vågar granska den svenska monarkin. Skulle statsministern ha lyckats mobilisera samma artilleri om det gällt honom? Knappast.

Hovet, det svenska kungahuset i allmänhet, Carl XVI Gustaf och Silvia i synnerhet, har en förmåga att förvrida huvudet på sina tillskyndare. Både Leijonhufvud och Ramberg misstänker att vi som dristar oss att lyfta på det skyddande täcke som kungahuset svepts in i är vänsterradikaler som är ute efter att störta kungadömet. Detta är naturligtvis inget annat än populistisk agitation som i allt liknar den retorik direkt anpassad för den nätkommentarernas lynchmobb som Leif GW Persson, Jan Guillou och Herman Lindqvist tidigare använt emot mig och mina medarbetare.

Vi gör vårt jobb, inget annat.

FAKTA

Thomas Sjöberg, 52, Solna. Journalist och författare. Kom i höstas ut med den uppmärksammade boken ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken”.

Thomas Sjöberg

ARTIKELN HANDLAR OM