ÅSIKT

Jag polisanmälde för min självrespekts skull

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Både Julian Assange och Wikileaks gav upphov till en mängd olika debatter. En enda röra, och som alltid i denna typ av diskussioner är folk bra på att blanda ihop kreativitet och arbete med dess skapare, för att inte tala om kreativiteten och arbetet med det anmälda brottet. I allt detta kaos väljer jag att kasta mig in i kanske det viktigaste som hänt i kommunikationsmediers historia: #prataomdet.

Teorin om en för Assange gillrad så kallad ”honungsfälla” faller inom ramen för att skuldbelägga brottsoffret. Likaså kommentarer om att ”män vänder sig knappast till polis efter att kvinnan ljög om P-piller” eller ”och alla män som blivit avsugna medan de sov, då?” Detta påvisar inget nytt, bara att män precis som kvinnor är bra på att bita ihop. Men att männen som regel inte polisanmäler betyder verkligen inte att kvinnor borde agera på samma sätt. Snarare tvärtom.

För mig handlade polisanmälan om självrespekt. Jag ville definiera, framför allt för mig själv, men även för andra, och definitivt för HONOM. En markering. Det som hände var inte okej. Det är också orsaken till att jag inte skriver anonymt. Det är inte min skuld. Det är hans. Att ifrågasätta och diskutera, i bästa Bjästafallet-anda, huruvida övergreppen har skett utifrån vad som skrivits på Twitter är att lasta de anmälande kvinnorna ytterligare. Twitter-skrivelsen från en av kvinnorna är på många håll bland allmänheten ett vedertaget och fullvärdigt bevis, eftersom detta är en ”felaktig reaktion” på en våldtäkt. Det finns verkligen ingen mall för hur ett våldtäktsoffer ”ska” reagera. Det finns inga rätt och fel. Jag vet hur jag själv reagerade. Chocken, skräcken, rädslan, skammen, känslan, smutsen av att ha blivit utnyttjad. Jag kröp in i hans famn och frågade om vi kunde bli ihop. I fall han brydde sig på något sätt kanske den där smutsen kunde tvättas bort.

Det var fest. Festivalkänsla. Öl, musik, liveband och uppslagna tält i en skog i ingentinget någonstans utanför Simrishamn. Mina vänner hade försvunnit och småtimmarna segade fram. Det ljusnade sakta igen. Vi hade redan hälsat. Jag tyckte att han var snygg, minns jag. Trots att jag var full på gränsen till bakis och så vansinnigt trött. Vi strulade lite nere vid brasan, kyssar och lite händer här och där. Jag sa nej till sex, han ville mer. Jag krävde kondom, något ingen av oss hade. Han förhandlade. ”Vem fan har kondom vid oralsex?” ”Jag”, svarade jag. ”Med människor jag inte känner.” Han fnyste och kysste mig, rörde vid mig igen. Det var okej, det var precis vad jag ville. Men inte mer, och det sa jag. Tydligt och flera gånger. Ändå envisades han med att trycka ner mitt huvud mot sin gylf. Jag drog mig undan. Han såg på mig och undrade om jag trodde att jag skulle få ”kåta upp honom utan att han fick något ut av det.” Bra, ansåg jag. Då struntar vi i det. Jag fick inget mer svar än fler kyssar. Jag tolkade det som att han respekterade gränsen. En stund senare smekte han mig bakifrån. Hans ena hand rörde vid mitt ansikte, vid min hals. Och så plötsligt var det inte hans fingrar som letade sig in, utan något helt annat. Jag stönade fram ett ”Nej!” och tryckte tillbaka hans höfter. Samma sak hände igen. Och igen. Och igen. Nejnejnej, inte DET! sa jag, puttade bort honom och skakade på huvudet. Till slut gav kroppen med sig och han var igenom. Stöten kom för snabbt och han gled ur igen, men det hade hänt. Det hade redan hänt. Jag orkade inte längre. ”Jag vet att du vill” väste han och trängde in i mig. Han var inuti mig. Det slutade att vara skönt. Jag gav på något sätt upp, lät honom köra på tills han kände sig klar och drog upp byxorna igen. Lämnade mig kall och kladdig på ryggen. Han lade på mer ved och satt och höll mig en stund. Inuti kändes det som att jag ville gå sönder. Inte där nere, utan någonstans uppe i bröstet och i huvudet.

Jag förstod inte övergreppet. Jag mådde bara dåligt. Samtal till ungdomsmottagningen dagen efter, men sköterskan gjorde inte sitt jobb. Med så stadig röst som möjligt berättade jag om händelsen. Det enda jag fick var ett ”Ojdå” och en tid för provtagning två veckor senare. Om hon hade fått mig att inse, hade frågat hur jag mådde, hade rått mig att anmäla. Då hade polisen kanske haft tillräckliga bevis. Nu hann jag tvätta mina kläder. Men jag anmälde, efter många om och men. Efter att ha blivit stoppad hemma i hallen tog jag mig loss och gick till polisstationen. Jag grät hela vägen. Det gjorde så ont. Om ingen tror på en hemma, hur klarar man en rättsprocess då? Det var som ett övergrepp igen, fast värre. Festens facebook-evenemang var avgörande. Jag hittade hans profil på ”attending” och fick ett efternamn – bättre än bara ”Kalle från Stockholm.” Jag skrek i hallen och slängde igen ytterdörren. Jag hade bara en tanke i huvudet: Jag tänker inte bli något jävla mörkertal.

Brist på bevis. Förundersökning nerlagd. Jag får ingenting på försäkringen eller från Brottsoffermyndigheten, men det är okej. Det är inte det viktigaste. Jag har pratat, jag har orkat. Jag är utskriven från Brottsofferstöd och alla prover är gjorda. Jag har inte HIV, inte gulsot, inte klamydia, ingenting. Jag har slutat att se honom i alla män jag möter. Och jag kan fortfarande njuta. Senast i dag hade jag fantastiskt bra sex. Jag känner att mina krav på kondom, dialog och att ”nej” är ett ”nej” och ”stopp” betyder ”stopp” blir hörda och respekterade. Det är skönt. Jag kan säga vad jag vill, och framför allt vad jag inte vill. Jag ges utrymme, och ser till att ta det.

Jag vet inte hur min familj tänker om att jag offentligt berättar min historia. Jag bryr mig inte. Som så många andra har jag många gråzoner på lager – och de handlar inte om min familj. De handlar om mig, rätten till min egen kropp och om att så länge jag behöver någons godkännande för att prata, så anses skulden fortfarande vara min.

Louise Buenafe Mistén

ARTIKELN HANDLAR OM