ÅSIKT

Samtalet förgiftas av högerextrem retorik

Debattörerna: Vi är måltavlor för de hatiska utspel Hägglund trivialiserar

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det politiska samtalet är förgiftat, om detta har Göran Hägglund alldeles rätt. Men det förgiftas inte av att vi försöker förstå kontexten som gav Breiviks världsbild dess livsluft. Förgiftningen består inte heller i att vi reagerar på de så kallade jämställdister som nu ges allt mer medieutrymme jämför feministerna med det förtryckande brittiska imperiet och sig själva med Gandhi.

Det som förgiftar samtalet är att allt fler debattörer lånar de högerextremas retorik och världsbild när de talar om sin inbillade islamisering, eller målar upp feminister som mördare. Bara ett par månader efter Utöya tog hatdebatten ny fart i och med Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet. Skådespelare på en teater mordhotades. I Sverige. År 2012. Det är ett skeende som vi annars är vana vid att läsa i olika historiska
skildringar från 30-talet.
Det är kvinnorna som utsätts i särklass hårdast för näthatet idag. Otaliga unga tjejer, ofta feminister på vänsterkanten, tvingas göra sin röst hörd i en hård tillvaro, kantad av ständiga sexistiska påhopp och dödshot. Det är den intellektuella, liberala högerns tillkortakommande att denna fråga ständigt måste lyftas fram av vänsterdebattörer. För värnandet om den gemensamma yttrandefriheten är väl allas ansvar?

Internet har inneburit en ny arena för det anonyma hatet att organisera sig. Det har gått snabbt. För bara 15 år sedan var vi i en helt annan situation, och det långsamt malande rättsväsendet står idag handfallet. Nya rutiner har inte utvecklats för att hantera hatet på nätet, med följden att det har gått inflation i vad som är tillåtet att skriva och tycka på denna nya plattform för debatt som genomsyrar våra liv.
Dåden på Utöya innebar en kalldusch för den nordiska självbilden. Vi som har följt nätdebatten under en längre tid varnade redan ett halvår innan Utöya för att något sådant snart skulle ske, om hatet gavs fortsatt fria tyglar.
Då förlöjligades vi och kallades överkänsliga. Vår oro kallades för billig retorik och misstänkliggörande. Nu, ett år senare, är det språkbruket tillbaka.

Det är som att sorgeprocessen och självreflektionen omärkligt, per ett slags ljudlös allmän acklamation har förklarats utspelad och lagd till handlingarna. Nu kan vi åter vända oss till den gamla dagordningen. Så enastående naivt. Nu ökar Fremskrittspartiet igen. Debatten om tidningarnas kommentarsfält ter sig i efterhand närmast pliktskyldig. Med få undantag svämmar dessa forum åter över av hat. Historien upprepar sig.

För att sätta diskursen i ett större perspektiv: Ett större terrordåd ägde rum i USA för mer än tio år sedan. Det ledde till två krig, som vi kommer att få städa upp efter i årtionden. Ett halvår efter Utöya går nu en ledande minister ut och menar att vi förgiftar debatten när vi skriver artiklar som efterlyser ett debattklimat fritt från hatiska utspel.
Högerdebattörer i Sverige struntar uppenbarligen i att gevärsmynningarna är riktade mot vänsterrörelsen, mot muslimerna och mot feministerna. Det är vi som är måltavlorna för våldet. Vad deras ord än kan komma att göra för skada i framtiden, så kommer den inte i första hand att drabba dem själva.

Det borde vara en tankeställare för Hägglund när han bekymras över att det ”ropas Breivik” i debatten. Han, liksom de borgerliga debattörer han försvarar, gör det ödesdigra misstaget att trivialisera ett fenomen som ingen av oss riktigt ännu förstår. Dess konsekvenser är omöjliga att överblicka. Hur många fler som Breivik finns det i Norden? I Sverige?

Anna Ardin

Mattias Irving

Somar Al Naher

Hjärta, troende Socialdemokrater i Stockholm

ARTIKELN HANDLAR OM