ÅSIKT

Liknande strukturer i Husby som i Ferguson

Amat Levin: Vi måste våga uppmärksamma den svenska rasismen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: AP
Ferguson, Missouri, där en i huvudsak svart befolkning protesterar mot våldet från en i huvudsak vit poliskår.
Foto: Frida Salomonsson
Amat Levin.
DEBATT

När detta skrivs har det snart gått två veckor sedan 18-årige Michael Brown sköts ihjäl med sex skott i det lilla Ferguson i utkanten av St. Louis. Detta trots att han, enligt flera av varandra oberoende vittnen, var ostraffad, obeväpnad och hade händerna i luften, något som även obduktionsrapporten tyder på.

Ända sedan dess har invånarna i Ferguson protesterat. Dels på grund av polisens förtegenhet – de har varit extremt långsamma med att avslöja namnet på polisen och släppa sin egen utredning av händelsen – dels för att dödsskjutningen av Michael Brown bara är ett symptom på en större sjukdom som har gjort namn som Trayvon Martin, Amadou Diallo och Rodney King till ovilliga världskändisar.

Protesterna har mötts av en militariserad poliskår som inte bara har använt sig av gummikulor och tårgas – det senare förbjudet att använda i krig enligt Genèvekonventionen – utan också har hindrat medier från att filma, och gripit elva journalister.

Till en början gjorde stora delar av amerikansk medier sig skyldiga till en demoniseringen av offret, något som är tragiskt vanligt när förövaren är en vit polis och den skjutne en ung svart man. Men efter hand har polisens överdrivna reaktioner på protesterna fått de flesta medier att byta fokus, förutom de allra mest konservativa.

I Sverige var tidningar och nyhetskanaler inledningsvis långsamma att förstå allvaret i situationen i Ferguson. De senaste dagarna har man dock sett en större och tydligare bevakning – reportrar har till och med skickats över Atlanten för att prata med invånarna och försöka få en bild av varför förtroendet hos den mestadels svarta befolkningen är så låg för den mestadels vita poliskåren.

Det är annat än vad som hände när vi hade en liknande, om än mycket mer småskalig, situation i Sverige. När Husbykravallerna bröt ut i fjol stod en hel journalistkår handfallen. För de flesta verkade den 20 minuter långa tunnelbaneresan från T-Centralen i Stockholm representera ett oövervinnligt hinder. För andra var kravallerna ett tillfälle att få leka krigsreporter på fronten – en chans att få framställa arga ungtuppar i Husby centrum som en blodtörstig milis i Mogadishu.

Nästan överallt beskrevs de som tog ut sin frustration på bilar och butiker som ”ligister” och ”bråkstakar”. Det var så klart en del av sanningen, men inte hela. Polisens dödsskjutning av en 69-åriga man var, likt mordet på Michael Brown, bara en utlösande faktor. Det verkliga problemet, att en marginaliserad grupp helt saknade förtroende för polisen, var inte lika populärt att tala om. Det var lättare för medier att fokusera på ”unga arga män” än att undersöka vad det gör med ett samhälle när polisen inte bara skjuter ihjäl en av invånarna, utan dessutom ger felaktiga uppgifter om omständigheterna.

Jag tror inte att mediernas ensidiga fokus var medveten. I Sverige är vi nämligen väldigt bra på att identifiera och diskutera rasistiska strukturer  – någon annanstans, till exempel i Ferguson. Men vi är rätt blinda för att samma strukturer finns här. Ett övertydligt exempel är nu när regeringen försöker bota rasismen genom att ta bort själva ordet ”ras” ur svensk lagstiftning. Som att problemet sitter i ordet, inte i att vi faktiskt behandlar människor annorlunda beroende på deras hår, hudfärg och nationalitet. Det är samma mekanism som gör att vi är pigga på att donera pengar till fattiga i andra länder, men blir obekväma, ja till och med våldsamma, när tiggeriet kommer till våra gator.

Jag önskar att vi nästa gång vi ställs inför ett liknande problem blir bättre på att rikta strålkastarna mot oss själva. Att vi vågar erkänna att även gamla fina Sverige präglas av de strukturer och den segregering som är så lätta att identifiera hos andra. Först då kan vi komma underfund med den verkliga orsaken bakom dessa våldsamma utbrott.



Amat Levin


Chefredaktör, Nöjesguiden

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle