ÅSIKT

Låt det inte stanna vid tomma gester

”Gaytenoren”: Vi som har yttrandefrihet måste tala för dem som inte har det

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

För några år sedan höll jag konserter på Kuba. Det var fantastiskt. Men efter mina brott uppvigling (vägrade hylla revolutionen i statlig tv), smuggling (noter av Beethoven) samt våldsamt motstånd (vägrade sjunga om inte de släppte in också den fattiga publik som regimen inte själva bjudit in) så kommer jag aldrig mer få inresevisum dit igen.

Samma sak gäller Ryssland och Turkiet. Och eventuellt USA. Samt ett dussintals andra HBT-fientliga länder. Mina maktkritiska mellansnack, uppenbart uppviglande artiklar och himmelshögt hissade regnbågsflaggor är sällan populärt hos dem som väljer att känna sej träffade.

Och det är okej. För denna artikel handlar inte om mej. Jag är fortfarande fri. Artikeln handlar om dem som inte åtnjuter den magnifika yttrandefrihet som FN formulerat så vackert: ”Denna rätt innefattar frihet för envar att, utan ingripanden, hysa åsikter samt frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel. Utan hänsyn till gränser.”

Under en skakig vecka efter terrordåden i Paris har en folkrörelse rest sej för att stå upp för dessa friheter. Men kulmen nås inte av att ledare toppar varandra i välformulerade kondoleanser. Det är bara ett första djupt andetag, innan vi börjar sjunga vår frihetssång. För yttrandefrihet handlar om mer än bara rätten att publicera satir. Yttrandefriheten handlar om friheten att vara den man är. Utan hänsyn till gränser.

Det handlar om de förälskade tonåringarna Mahmoud och Ayaz i Iran, som hängdes offentligt.

Det handlar om Farzana i Pakistan, som gifte sej med den man hon älskade istället för med sin kusin som familjen bestämt och för detta stenades till döds.

Det handlar om transvestiten Alenda i Ryssland, som lyder under samma straffskala som massmördare och pedofiler.

Och det handlar om journalisterna som rapporterar om detta, som i bästa fall kan se fram emot ett liv i fängelse. Det gäller även i Bahrain, Gabon, Egypten, Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.

Samtliga länderna jag hittills nämnt gick arm i arm med Stefan Löfven och de andra i Paris. Jag förutsätter att då de talade om Charlie. Också alla de miljoner Charlies som inte syntes bland miljonerna. Som inte omfamnas av FN:s yttrandefriheter. Som inte kan omfamnas av den de älskar utan att riskera dödsstraff. Som inte ens vet om att deras friheter är formulerade av FN. Annars blir politikernärvaron endast en fåfäng selfie för det rätta, innan de åker hem och gör det felaktiga.

Så jag vill påminna vår egen regering om att outtröttligt påminna om förra helgens armkrok. Påminna om dessa gränslösa friheter, inte bara i skyddade plenum, utan i era verkliga samtal med dessa länder. För när människor inte kan tala själva, är det vår möjlighet att tala för dem. Vår skyldighet. Er skyldighet. Och jag vill påminna om att jag inte kommer sluta påminna om er, med sådan emfas uttryckta, oomkullrunkeliga vilja till förändring.

Värnar ni om yttrandefrihet måste förra helgens yttringar bli mer än ytterligare fernissa på en allt ytligare värld. Värnar vi om yttrandefriheten behöver vi alla på allvar bifalla allas rätt till frihet att, utan ingripande, hysa åsikter samt frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel. Utan hänsyn till gränser.

Rickard Söderberg

Operasångare

”Gaytenoren”

ARTIKELN HANDLAR OM