ÅSIKT

Ge skolan resurser – så får vi färre nazister

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: LASSE ALLARD
Emerich Roth, 90, är själv en överlevare från Auschwitz.

De pojkar och unga män som medier lyfter fram som nazister, nynazister och liknande, ansluter sig ytterst sällan till sina gäng av ideologiska eller politiska skäl. Det är rena slumpen var de hamnar.

Jag kallar dem hatare och vet att de törstar efter kärlek, en utsträckt hand och någon som bryr sig. Under deras uppväxt har de saknat en närvarande pappa. De flesta har varit mobbade och utfrusna. De har saknat gemenskap och en känsla av tillhörighet.

När så en gruppering sträcker ut en hand och ger gemenskap då ansluter man sig gärna. Man blir någon. Det gamla uttrycket heller ökänd än okänd stämmer väl in. När de då benämns nazister och framställs som starka och farliga, ja då blåser man under deras glöd.

Barn i farozon ger tydliga signaler redan i förskoleåldern och det fortsätter under hela skoltiden. De ropar på hjälp, fast på fel sätt men hoppas möta någon som förstår vad det handlar om, för så länge de känner och förstår att vi inte förstår, kommer de fortsätta ropa högre och högre och hitta på värre och värre handlingar.

Skolan står alltför ofta handfallen. Vår framtid vistas faktiskt fem dagar i veckan i skolan. Genom att ge skolan resurser att kunna fungera som ett andra hem för dem som behöver det, kan man förhindra nyrekrytering till våldsamma rörelser. Det blir inte lika lätt för gängledare locka till sig Kalle eller Karin när de har funnit gemenskap bland positiva ungdomar. Det är en billig satsning ställd mot de stora kostnader samhället drabbas av när våldsamma grupper agerar kriminellt.

Jag har 30 års erfarenhet i arbete inom social- och kriminalvården med utslagna ungdomar. Under de senaste 22 åren har jag föreläst i cirka 1800 skolor över hela landet. Jag är också initiativtagare till Exit, som hittills hjälpt cirka 800 ungdomar att lämna destruktiva gäng. Flera av dessa har följt med på mina föreläsningar och vittnat om sitt tidigare hat och om sin längtan efter kärlek och en ny gemenskap.

1994 stiftade jag Emerichfonden, som uppmuntrar och belönar goda insatser i skolor. I botten har jag också dyrköpta erfarenheter från fem olika koncentrationsläger under andra världskriget.

Vi kan tyvärr aldrig helt bekämpa våldet men för att citera Talmud: ”den som räddar ett liv räddar en hel värld”. Vi får aldrig veta hur världen skulle ha sett ut i dag om någon hade hjälpt Hitler att komma in på konstfack dit han sökte två gånger. Jag kan bara utgå ifrån mina egna erfarenheter i möte med 100-tals hatiska ungdomar, hur lite det behövdes ibland för att stoppa en ond cirkel.

Emerich Roth

Stiftare till Fonden mot våld för Medmänsklighet