ÅSIKT

Regeringen har svikit idrottsrörelsen

Moderater: Hur kunde ett löfte om mer pengar förvandlas till skattehöjningar?

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I kväll är det den årliga idrottsgalan. En stor och vacker äng av idrottsliga blomster samlas för att ånyo konstatera att svensk idrott, både avseende bredd och elit, är fantastisk.

Stefan Löfven gick till val på löftet om att prioritera idrotten med kraftigt höjda anslag till idrotten: 278 miljoner kronor extra per år. Detta kallade Stefan Löfven i en intervju i Radiosporten i P4 veckan innan valet ” löfte om en historisk satsning i form av ett handslag med hela idrottssverige”.

Dessa utlovade 272 miljonerna extra till idrottsrörelsen uteblev dock helt i regeringens förslag till budget 2015. Istället föreslog regeringen skattehöjningar som innebar ökade kostnader för idrottsrörelsen i stort på hela 325 miljoner kronor. Nu lyckades inte regeringen få stöd för sin budget i Sveriges riksdag vilket innebar att idrotten slapp denna massiva skattehöjning.

Idrottsminister Gabriel Wikströms förklarade detta svikna vallöfte med att ”som minister bestämmer man oerhört lite själv och som idrottsminister bestämmer man ännu mindre”. Mönstret från regeringens sida är tydligt. Sveriges i särklass största folkrörelse har inte någon hög prioritet för de rödgröna partierna. Löften sviks och idrotten föreslås drabbas av stora kostnader i form av skatte- och avgiftshöjningar. Därtill flyr ansvarig minister sitt ansvar och skyller på sina ministerkolleger.

Moderaternas övergripande politiska fokus är jobb. Det inkluderar kampen mot det utanförskap som drabbar människor som tvingas att leva på bidrag. Idrotten spelar i detta sammanhang en viktig roll som bättre bör belysas i den politiska debatten. Ett ung människa som har en illa fungerande skolgång och trasiga hemförhållanden löper en betydande risk att hamna i ett permanent utanförskap som vuxen. Missbruk,bidragsberoende och brottslighet ligger nära till hands för dessa människor som genomgående upplever att samhället är till för andra.

Här finns det många exempel på att en idrottsledares uppmuntran och stöttning gjort stor skillnad. Detta behöver vi tala mer om när utanförskapet diskuteras.

Under alliansregeringens åtta år vid makten lades grunden för en modern idrottspolitik avseende finansiering, bredd och trygghet. Det gamla och osäkra systemet, där idrotten levde på överskottet från Svenska spel, ersattes med en långsiktigt hållbar finansiering via skatten. Satsningen på idrottlyftet, två miljarder under åtta år, har inneburit att tusentals tjejer och killar kommit i kontakt med nya idrotter. Detta är väl investerade pengar inför framtiden.

Idrottsrörelsen är den i särklass största folkrörelsen, 2,6 miljoner svenskar tillhör ett RF-förbund. Till detta ska läggas alla hundratusentals svenskar som regelbundet besöker gym och simhallar. Såväl antalet specialförbund som antalet RF-föreningar ökat stadigt. Ingen annan folkrörelse kan mäta sig med idrottsrörelsen avseende storlek och bredd.

Nu känner sig idrottsrörelsen, helt naturligt, svikna och har i olika sammanhang uttryckt stark oro inför framtiden. Vi moderater delar den oron och ser hur regeringens politik, med svikna vallöften och förslag om höjda skatter, riskerar att slå mot hela idrottssverige.

Den rimliga frågan som svensk idrott bör ställa till regeringen är hur löftet före valet på ökat stöd motsvarande 278 miljoner kunde förvandlas till 325 miljoner i skattehöjningar efter valet. Idrotten är viktig och värd en regering som inte sviker.

Per Bill (M)

Ordförande i kulturutskottet

Saila Quicklund (M)

Idrottspolitisk talesperson

ARTIKELN HANDLAR OM