ÅSIKT

Skärpta sanktioner hjälper inte Ukraina

Professor: Väst tycks hellre låta Ukraina bryta samman än att samtala med Putin

Foto: AP/Mstyslav Chernov
Bild från den 11 juni i år, från Horlivka i östra Ukraina. Åtminstone fyra person dödades då huset träffades av granateld. Kvinnan och hennes barn undkom fysiskt.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Krisen i Ukraina är nu på väg in i ett sannolikt avgörande slutskede. Trots omfattande ansträngningar att bringa ordning i det egna huset blir president Petro Porosjenko allt mer pressad, och det blir allt tydligare att hans ”vänner” i väst inte har för avsikt att lämna någon avgörande hjälp.

Allt sedan den förre presidenten Viktor Janukovytj drevs i landsflykt, har det varit klart att det bara finns två sätt för väst att lämna effektiv hjälp. Det ena har varit militär hjälp, att besegra de ryskstödda separatisterna, vilket har ansetts vara alltför farligt. Det andra har varit ekonomisk hjälp, att stå emot ryska ambitioner att underminera statens grundvalar, vilket har ansetts vara alltför dyrt. Den ungersk-amerikanske finansmannen och filantropen George Soros har satt en prislapp på 50 miljarder dollar.

I stället för att hjälpa Ukraina har regeringar i väst därför valt att straffa Ryssland, genom ekonomiska sanktioner och brännmärkning av president Vladimir Putin. Det har givit många poäng i politiska debatter, men det har inte varit till hjälp för Ukraina. Brännmärkningen av Putin har snarare gjort ont än värre, genom att bränna alla broar till kompromiss och försoning.

Två faktorer är helt avgörande för den fortsatta utvecklingen. Den ena är att kriget i Donbass måste bringas till ett slut, vilket inte tycks vara något att räkna med. Den andra att man måste nå en uppgörelse med landets kreditorer om skuldlättnader, vilket inte heller tycks vara något att räkna med.

De båda är intimt sammankopplade. Kriget är förvisso förödande i termer av död och lidande, och av materiell ödeläggelse. Men dess mest förödande konsekvens är ändå att skapa total osäkerhet kring Ukrainas framtid.

Kombinationen av en militär lågnivåkonflikt utan slut, och ett ständigt närvararande hot om eskalering till fullskalig invasion, innebär att ingen vågar investera och att landets ekonomiska framtid därmed utarmas.

Till detta kommer att uppgörelsen med IMF i mars om ett kreditpaket på totalt 40 miljarder dollar inkluderade skuldlättnader på runt 15 miljarder dollar. Om dessa förhandlingar misslyckas, vilket är sannolikt, kommer IMF att hamna i en prekär sits, där man kan tvingas hålla inne utbetalningar av utlovade krediter. Statsbankrutten blir då ett faktum.

I båda fallen har Ryssland kopplat ett strypgrepp. Genom att helt sonika blockera vapenflödet över gränsen skulle man när som helt kunna få stopp på krigshandlingarna i Donbass, och genom att flagga för flexibilitet i hanteringen av den fordran om tre miljarder dollar man har på Ukraina, skulle man kunna bidra till en bredare skulduppgörelse.

Den stora frågan är varför man skulle visa sådant tillmötesgående. Allt sedan krisen blev akut har den ryska strategin varit att visa att Ukraina inte kan överleva utan konstruktiv rysk medverkan. Och den strategin är nu på väg att vinna.

Ukrainas BNP under första kvartalet 2015 var 17,6 procent lägre än under motsvarande period 2014. Industriproduktionen i maj var 20 procent lägre än i maj 2014. Inflationen överstiger 60 procent. Landet är de facto bankrutt. Till vintern kommer miljontals hushåll att tvingas frysa, då de inte har råd att betala sina gasräkningar. Risken för ett nytt folkligt uppror, ett Majdan-2, växer.

Västvärldens svar på denna utveckling är att skärpa sanktionerna mot Ryssland. Det är ett extremt cyniskt spel, där man med berått mod låter Ukraina bryta samman, hellre än att krypa till korset och inleda samtal med Ryssland. Historiens dom över detta spel kommer att bli hård.

Stefan Hedlund

Professor i öststatsforskning, Uppsala universitet

FAKTA

DEBATTEN

I dag och i morgon sammanträder EU:s regeringschefer och på agendan står bland annat relationerna till Ryssland. Medan andra talar för skärpta sanktioner menar debattören att det knappast hjälper Ukraina – Ryssland har ändå landet i ett struptag. Väst måste samtala med Putin.