ÅSIKT

Svensk utrikespolitik skäms av antisemitism

Knessetledamot: Sverige kan inte längre spela en konstruktiv roll i Mellanöstern

Michael Oren, ledamot i Israels knesset.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. I ett brev som förra veckan publicerades i den israeliska tidningen Ha’aretz, visade Sveriges utrikesminister Margot Wallström varför Israel betraktar Sveriges utrikespolitik som antisemitisk och varför Sverige inte kan spela någon konstruktiv roll i fredsprocessen.

Som medlem i ett mittenparti i Knesset och som anhängare av en tvåstatslösning, representerar jag en majoritet av israelerna. Denna majoritet har ingen förståelse för utrikesministerns påståenden att de palestinska terrorattacker, som nyligen har dödat 20 israeler och skadat 600, är en konsekvens av ”förtryck”.

De är i stället en konsekvens av de lögner som palestinska ledare, inklusive Mahmoud Abbas, president för den palestinska myndigheten, sprider om att Israel skulle ha försökt förstör al-Aqsamoskén.

Israel tar också illa upp av utrikesministerns påstående att vi skulle ha använt ”överdrivet våld” för att försvara oss. Vi undrar: hur mycket våld skulle Sverige använda om svenska medborgare knivhöggs på öppen gata?

Mest förolämpande är att hennes försök att koppla terrorattackerna till ”Israels hårda metoder för att separera och isolera Gaza”. Gaza styrs av Hamas, som har svurit på att förgöra Israel och ersätta det med en islamistisk stat. Hamas hyllar mord på israeliska civila, som Eitam och Na’ama Henkin, som sköts ner inför ögonen på sina fyra barn. Och Europa listar Hamas som en terrororganisation.

Men utrikesministern nämner inte ens inte Hamas. Hon glömmer tillbakadragandet från Gaza 2005, när Israel rev 21 bosättningar för att skapa bättre förutsättningar för fred, men istället blev måltavla för 10 000 raketer från Hamas. Hon ignorerar att Israel gick med på att låta byggmaterial föras in i Gaza, där Hamas använde det för att bygga bunkrar och tunnlar för att 2014 döda fler israeler. I utrikesministerns uppfattning av Mellanöstern ingår heller inte Hizbollah, den iranstödda terrororganisationen med bas i Libanon, som har skickat 150 000 raketer mot våra hem.

De flesta israeler delar utrikesministerns vision om en ”hållbar, sammanhängande och demokratisk” palestinsk stat. Men hur, frågar vi oss, kan en palestinsk myndighet utan öppna institutioner skapa en hållbar stat? Hur kan ett Palestina som slits mellan rivaliserande regimer vara sammanhängande? Och hur kan Abbas, korrupt och icke-vald, vara demokratisk? Vi israeler befarar att vilken palestinsk stat som helst snabbt skulle implodera och falla i händerna på Hamas, i bästa fall, eller på IS.

Oavsett allt annat så har nu Sverige erkänt Palestina. Det är ett hårt slag mot freden eftersom detta är något palestinierna borde ha fått först efter förhandlingar, i utbyte mot att avsluta konflikten. Utrikesministern bortser från de många gånger – 1937, 1947, 2000, 2008 – som palestinierna har sagt nej till tvåstatslösningen, ofta genom våld. Men vi israeler kan inte bortse från detta, och vi kan heller inte låta bli att undra varför palestinierna den här gången, när Sverige redan har givit dem vad de vill ha, skulle erbjuda fred.

Sverige har också lett de europeiska ansträngningarna att märka israeliska varor från Västbanken (Judéen och Samarien) och Golanhöjderna. Eftersom Europa inte märker varor från Kina eller Indien på grund av Tibet respektive Kashmir, så misstänker vi att vi pekas ut för att vi är judar. Nyligen kopplade utrikesministern IS:s massakrer i Paris till ”palestinsk förtvivlan”. Också detta påminner Israel om 2000 år av europeisk antisemitism, som ofta manifesterades genom märkning av judiska varor och genom att skylla katastrofer, som pesten, på judarna.

Istället för att spela en konstruktiv roll, genom att hjälpa palestinierna att bygga hållbara institutioner och uppmuntra dem att återuppta fredssamtalen, och istället för att visa Israel att europeisk antisemitism hör hemma i det förflutna, så belönar Sverige Palestina för att anstifta våld och vägra att förhandla. Landets utrikespolitik fläckas av urgammalt hat.

Sverige gör dessutom detta precis när det diplomatiska vakuumet i Mellanöstern fylls av Ryssland och andra aktörer. Det utgör en förlorad möjlighet, för de flesta israeler skulle välkomna medling av ett uppriktigt opartiskt Sverige. Utrikesminister Wallströms slutsats att fred kan uppnås genom ”vilja och diplomatiskt mod” låter inspirerande men det kan aldrig ersätta en balanserad och opartisk politik.

Michael B. Oren

Ledamot i Knesset (för partiet Kulanu)

Israels ambassadör i USA 2009-2013