ÅSIKT

Därför kan läkarvetenskapen inte hjälpa kvinnan

Lisa Magnusson om sin hemliga sjukdom

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Lisa Magnusson.

Jag har urinvägsinfektion på urinvägsinfektion, så länge jag kan minnas har det varit så.

En urinvägsinfektion känns ungefär som att vara så SJUKT kissnödig att man håller på att svimma. Det hugger som rostiga skridskomedar i ryggen och man blir alldeles kallsvettig, men när man går på toa så kommer det inget. Några droppar på sin höjd, kanske en gnutta blod. Det är ett obehag och ett vidrigt molande som inte går att fly. Ibland blir jag så desperat att jag bara kryper ihop i sängen och gråter.

Hos doktorn får man oftast suckar och rrritsch – ett recept direkt ur blocket – penicillin eller antibiotika. Sällan tas det några prover. Jag har blivit skickad till gyn en gång, men inget var fel. Jag har fått njurarna röntgade, men man såg inget konstigt. Till sist fick jag remiss till en specialist som jag vänligt tänker på som Gubbäcklet. Gubbäcklet pratade om sexuella relationer och hygien. Som om urinvägsinfektion beror på att kvinnor håller sig i flera dagar efter samlag och sedan använder samma toapappersbit till både kiss och bajs.

Gubbäcklet sade också att citronvatten är bra, och att man skall strunta i det vårdcentralen säger om att hålla sig varm, för det är bara kärringsnack, höhöhö.

Jaha, har du haft upprepade urinvägsinfektioner själv, eller hur vet du det, ditt självbelåtna as? Det är ju en kärringsjukdom så kärringarna vet väl bäst! ville jag säga lite tufft. Men det gjorde jag inte.

"Okej", svarade jag istället beskedligt. Och Gubbäcklet nickade och skrev välvilligt ut en 6-månaders-kur av en medicin som egentligen är till för män med prostatabevär, men jaa, det är vad som står till buds.

Det var länge sedan nu som jag gav upp. När det behövs köper jag tranbärskapslar på nåt naturapotek bara. En vecka tranbär hjälper nästan lika gott som en vecka prostatamedicin när skridskomedarna hugger. Jag har aldrig tidigare funderat över att jag självmedicinerar, det är bara det att vård är dyrt och jag får ändå ingen riktig hjälp. Och visst, med enstaka exampel kan man bevisa vad fan som helst. Men varenda undersökning gör klart att jag inte är ett enstaka exampel. Jag är en typisk kvinna.

Åtta av tio kvinnor har känt sig förolämpade av sjukvården, enligt pinfärsk statistik. Över hälften av alla kvinnor har ibland skitit i att söka vård för att de inte velat framstå som hypokondriker. Var tredje (dvs jag) söker aldrig vård.

Jag kan rada upp siffror in i det oändliga, men alla rapporter är lika nedslående, visar samma sak.

Av dem som servar i vården, alltså undersköterskor och vårdbiträden, så är 95% kvinnor. Men det hjälper ju inte när:

+ All forskning utgår från mäns kroppar.

+ Medicinerna är framtagna för män.

+ Läkarvetenskapen tar män på större allvar och bara känner igen mäns sjukdomssymtom.

+ Män får bättre behandling.

+ Män får nyare och dyrare mediciner.

Mannen är alltid norm, och därför kan läkarvetenskapen inte hjälpa kvinnan. Hon blir det andra, nåt åsidoskuffat, nåt mindre viktigt. Det ÄR så. Det är fakta. Och man kan inte göra som Socialstyrelsen och prata i termer om ”mål”, för då händer det aldrig nåt. Jämställdhet måste vara ett KRAV.

Typ såhär: Om ni inte skärper er så ryker både kaffebudgeten och prenumerationen på ICA-kuriren, era skitsjukhus och vårdcentralshelveten!

FAKTA

I Lisas värld:

Tänk ändå att alla mediciner har så coola namn! De heter så bisarra saker, ungefär som IKEA-möblerna fast mycket farligare och rockigare. Typ det är mycket x, y, z. Väldigt underground. Det lär säkert bidra till att läkemedlen behåller sin högstatus även på den illegala marknaden. Och, med risk för att låta om en dålig ståuppare: Vem är det egentligen som kommer på alla de där namnen?

Lisa Magnusson, 27, skriver krönikor för Aftonbladets Debatt-sajt.

Läs hennes blogg här.

ARTIKELN HANDLAR OM