ÅSIKT

Integrationspolitiken är dålig – inte invandrarna

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Invandrarna är ett problem. Invandrarna är ett problem.

Upprepar man mantrat tillräckligt många gånger så blir det sant.

Det är vad som har hänt i Sverige.

Många, väldigt många, uppfattar invandringen som ett problem.

De gör det ofta utan riktiga argument. Mer en magkänsla.

Det är inte så konstigt, om man följer den märkliga mediedebatten.

Antingen alarmerande rubriker eller misstänksam tystnad.

När man vill lyfta fram invandringens positiva följder, blir det genast folkdräkter och exotiska maträtter.

Med de skitnödiga politikerna är det samma sak.

Nyamko Sabuni tillträdde som jämställdhets och integrationsminister med löftet om att ta debatten med Sverigedemokraterna. Hon skulle dra av dem masken, visa att de pratade skit. Det har gått fyra år. Hon har fortfarande inte satt sig ner och debatterat med Sverigedemokraterna. Vad skickar det för signaler?

Jo, den som SD älskar att lyfta fram: Vi är de enda som säger det som etablissemanget inte vågar säga.

Och vad är det som SD tror sig vara ensamma om att våga prata om?

Ja, ett av SDs favoritargument är ju att flyktingpolitiken är så fruktansvärt dyr för Sverige. Invandringen kostar Sverige så mycket att varenda spricka i välfärdssystemet kan härledas till detta svarta hål i de offentliga utgifterna.

De brukar prata om uppemot 300 miljarder om året. Klart det skrämmer.

Då räknar de in alla kostnader för invandringen, men “glömmer” att invandrare också betalar skatt.

Professorn i nationalekonomi Jan Ekberg lade ifjol fram en rapport för till ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Vi kan använda oss av den, eftersom även de sektorer inom Sverigedemokraterna som inte lider av statistiska hallucinationer verkar godkänna den. Rapporten visar att invandringen kostar den svenska staten 40 miljarder kronor om året.

Kostnaden uppkommer som skillnaden mellan vad invandrarna tar i anspråk av den offentliga sektorns utgifter (bidrag och offentliga tjänster som exempelvis skola och sjukvård) och vad de bidrar med i form av skatter och socialförsäkringsavgifter.

40 miljarder kronor är inte växelpengar. Men det är mindre än två procent av BNP. Dessutom om invandrarna skulle ha samma sysselsättningsnivå som de infödda svenskarna skulle siffran istället vara positiv. De skulle innebära ett tillskott i statskassan.

Därför har problemet snarare med integrationspolitiken att göra, än med antal invandrare vi tar emot.

Dessutom finns det minst en aspekt som Jan Ekberg inte tar upp i sin rapport.

Värdet på invandrarnas utbildning. Tänk på att många av invandrarna redan pluggat innan de kom till Sverige. Där spar man en jävla massa pengar. (Nej, det är inte sant att det kommer en massa analfabeter. Utbildningsnivån på invandrarna som kommer i dag är faktiskt högre än på de som kom på 90-talet och andelen med högskoleutbildning är i princip lika hög som infödda svenskar).

Min mamma, till exempel, är barnpsykiatriker. Hon utbildade sig i Argentina. Efter ett års kompletterande utbildning i svenska, började hon jobba på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hur mycket sparade Sverige på att inte behöva utbilda en psykiatriker? Vad är värdet på min mammas utbildning? Den måste såklart också värdesättas när man ska räkna ut kostnaderna för invandringen.

Lars Persson är redaktör på bloggen Vi i Sverige. Han har gjort en kalkyl på värdet av invandrares utbildning. Han har baserat uträkningen på 2006 års invandrare och använt sig av officiella källor, främst Statistiska centralbyrån och Skolverket.

Den mycket läsvärda rapporten, som han sammanfattar i Newsmill, uppskattar värdet på invandrarnas utbildning till 34 miljarder kronor.

Nu är det sant, det kapitalet utnyttjas inte till fullo. Det är många miljarder kronor som går till spillo i outnyttjad arbetskraft.

Och en viktig anledning till det är ju diskrimineringen. Den som regeringen så ogärna pratar om.

Förra söndagen skrev Nyamko Sabuni en artikel i DN Debatt om utanförskapet i förorterna.

Hon förstår också att arbete är viktigt för att integreras i samhället.

Men trots att hon pratar om svårigheterna att få unga invandrare ut på arbetsmarknaden, nämner hon inte ordet “diskriminering” en enda gång i sin text. Det borde vara omöjligt för en integrationsminister i dagens Sverige, att blunda eller negligera den etniska diskrimineringen på arbetsmarknaden.

Den som gör att invandrare antingen inte får jobb eller inte får ett jobb som motsvarar deras utbildning.

Så länge man inte bekämpar diskrimineringen – genom strängare straff, genom ett starkt antirasistiskt arbete i skolorna, genom positiv särbehandling – så kommer invandrarna förknippas med röda siffror i budgeten.

Men det är inte invandrarna som är problemet. Det är integrationspolitiken.

ARTIKELN HANDLAR OM