ÅSIKT

SD-motståndarna vill inte tala om problemen

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag förstår Sverigedemokraterna. Jag håller inte med dem. Men jag förstår dem.

De har hittat en syndabock, en grupp människor de tror ligger bakom allt elände i landet. Därför försöker de begränsa gruppens inflytande i samhället. Logiskt.

Ofta har jag svårare att förstå motståndarna till SD. Vad driver dem?

De verkar ju totalt ointresserade av att diskutera integrationsfrågor.

Det vill säga, så länge Sverigedemokrater inte får uppmärksamhet och utrymme.

För då jävlar.

Huruvida integrationspolitiken är ett fiasko eller inte, vad som händer i förorterna när röken från bilbränderna lagt sig, hur det kommer sig att det finns invandrarbarn som aldrig träffar svenska barn, tar de med en gäspning.

Testa nästa gång ni har middagsgäster.

Servera dem en saftigt debatt om Sverigedemokraterna till förrätt och de kan gnaga i det benet fram till kaffet. De slår näven i bordet och förvandlas till demokratins och de mänskliga rättigheternas förkämpar.

Försök sen istället att diskutera integrationsfrågor.

Hur friskolorna gjort att segregationen ökat, eller att det finns flera hundratusen människor i Sverige som stöts bort eller begränsas på grund av sin etniska bakgrund. Ni kommer märka att det får samma effekt som att sätta på en vinylplatta med Keith Jarrett på förfesten.

Det genuina ointresset speglas i opinionsundersökningarna – integration hamnar inte ens på tio i topp listan över de viktigaste valfrågorna.

Trots det är det få debatter som väcker så stort engagemang som debatten om Sverigedemokraterna. Hur kommer det sig?

Jo, därför att SD-debatten är egentligen en svensk intern uppgörelse.

Sverigedemokraterna förstör den svenska narcissistiska självbilden.

Därför förs också debatten nästan uteslutande av svenskar.

Kan ni förresten föreställa er en debatt om jämställdhet där bara män medverkar?

Det som gör ont är inte främlingsfientligheten, diskrimineringen eller segregationen i förorterna.

Det som gör ont är att Sverige ska ha ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Sverigedemokraterna är ett hårt slag på den svenska självgodheten.

Att bekämpa Sverigedemokraterna blir därför ett självändamål. Och eftersom det viktiga inte är att komma åt problemen som ger syre åt SD, utan att hindra SD från att få inflytande, kommer man till märkliga slutsatser som att det bästa för integrationen är att inte diskutera integration.

Och visst finns det anledning till oro. I Danmark blev integrationen en valfråga.

Och det ledde till att det främlingsfientliga Danske folkeparti fick en plats i Folketinget.

Den farliga slutsatsen många drar från det är att integrationen funkar illa när vi håller käften men ännu sämre när vi pratar om det.

Men tystnaden är aldrig en lösning.

I integrationsdebatten är tala silver och tiga är kattguld.

Frågan är inte om man ska debattera eller inte, utan vad man ska debattera.

Vem som ska få sätta agendan.

Just nu leder Sverigedemokraterna integrationsdebatten. Den förs på deras villkor.

En ointresserad majoritet har låtit en främlingsfientlig, men engagerad minoritet sätta agendan.

Att vända på det, kräver engagemang och övertygelse – något som SD-motståndarna ännu saknar.

ARTIKELN HANDLAR OM