ÅSIKT

Min älskarinna räddar mig från livets tristess

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag har en älskarinna. Äntligen. Ni anar inte hur länge jag letat efter henne.

Hon är sensuell, vacker och full av ljuva löften. Hon har invandrarbakgrund och är uppvuxen i ett horhus. Men blev adopterad av aristokratin och fick då sin oemotståndliga elegans.

Jag blev blixtförälskad. Nu kan jag inte sluta tänka på henne. Jag drömmer om henne, både sovande och vaken.

När jag sitter och pluggar med mina ungar, brukar jag lämna kvar min kropp som barnvakt och låter mina tankar tassa iväg till henne. Jag är nästan besatt, fantiserar om allt jag ska göra med henne nästa gång vi ses. Det är underbart! Hon får mig att glömma bort alla mina problem – alla obetalda räkningar, hökarna på CSN, alla deadlines som hopar sig som mörka moln på himlen.

Alla borde ha en älskarinna!

Den rekommendationen ger den argentinske psykologen Jorge Bucay sina patienter.

De hasar sig in på hans mottagning. Håglösa och nedstämda, känner de hur de slocknar utan att någonsin ha brunnit.

Visst, de har familj, de har jobb, de har ungar omkring sig.

Men vardagen tar kål på dem. Livet känns som en enda lång skugga. De har knaprat piller, de har åkt på semester, men inget verkar hjälpa.

– Skaffa dig en älskare!

De brukar titta på honom förvånat. Några reser sig arga och går ut därifrån.

Till de som stannar kvar, förklarar Bucay:

Älskare är det som får oss att känna passion.

Det kan vara vår partner, men det kan också vara litteraturen, musiken, politiken, vänskapen eller bygga modellplan. Det kan egentligen vara vad som helst.

Älskaren eller älskarinnan är det sista vi tänker på innan vi somnar och det som ofta inte låter oss sova.

Älskarinnan är ett passionerat kärleksförhållande med livet.

Jag måste erkänna – jag har varit fruktansvärt trött på mitt jobb på sistone.

Jag älskar att skriva, har alltid gjort det. Men sen många år är skrivandet ett yrke.

Även min blogg, som tidigare var en fristad för orden, har fogat sig i löntagarens plikttrogna led. Bokstäverna är som en jämn ström av måsten. Det var två år sen jag sist fick vila från orden, skrivkramper är det närmsta semester jag haft – och som sådan, en ganska obekväm vila.

Jag har ofta tänkt på när min mamma berättade att hon ofta var så fruktansvärt trött efter jobbet, att det enda hon önskade var att komma hem och lägga sig och sova.

Men tre gånger i veckan kom min pappa förbi och hämtade henne och så åkte de till deras kärleksnäste: Cambalache, tangoföreningen i Uppsala. Och hon säger att så fort hon tog på sig tangoskorna, försvann all trötthet och hon fylldes av energi.

Jag förstår nu att tangon var min mammas älskare.

Nu, när tangon också blivit min älskarinna. Flytvästen som hindrar mig från att drunkna i vardagens alla krav.

Jag kan inte riktigt beskriva känslan, det är första gången för mig. Jag lyssnar på tango hela tiden, jag fantiserar om nästa gång jag ska ut och dansa, jag memorerar steg i huvudet och när ingen ser på, övar jag på dem med en kudde!

Häromveckan var jag och min flickvän och dansade på en utomhusmilonga – milonga kallas platserna där man dansar tango – på ett torg i centrala Córdoba.

Himlen mullrade hotfull och stora, illavarslande moln hade parkerat ovanför oss.

Men vi var många som trotsade prognosen och samlades på torget.

Unga och gamla, välklädda damer och kontorsråttor som verkade ha smugit ut från jobbet.

Den enda gemensamma nämnaren var älskarinnan.

Efter någon timme föll de första dropparna. Alla stannade upp. Tittade på varandra osäkert. Måste vi sluta? Ingen ville hem till verkligheten. Tangon hade spritt sig som en godartad tumör över hela kroppen. Jag kände metastaserna i benen. Och alla fortsatte att dansa medan regnet föll ner. Torget förvandlades till en stillsam och romantisk orgie i tvåfjärdedels takt. Det var magiskt. Så ni får ursäkta min frireligiösa ton, men till alla er som känner att dagarna plagierar varandra, som resignerat zappar er igenom fritiden och som längtar tills sömnen frigör er från ansvaret att vara lyckliga:

Skaffa er en älskarinna! Skjut inte upp lyckan! Var otrogna mot ledan!

ARTIKELN HANDLAR OM